Fakta, bilder och text och olika citat kommer mycket från boken ”Nedsläpp” skriven av Gunnar Rosbro 1997. Annan fakta kommer också från Svenska Ishockeyförbundet, samt muntliga kommentarer från kunnigt hockeyfolk i Karlskoga. Ett stort tack till Karlskoga Idrottsveteraner för tillstånd och bilder av det som nedan publiceras.

Året är 1937. I Karlskoga spelas det då bandy. Yngve Eidvall kommer en dag i samspråk med IFK:s Bofors starke man och ordförande Bertil Mattson om dom ska börja spela ishockey i Karlskoga. - Det kanske vi skulle göra, svarar Mattson.

I samband med det kommer Frigge Sellbrand inflyttandes till Karlskoga från Södertälje, och i kappsäcken har Frigge med sig puck och klubba. Därmed börjar man så smått med landhockeyträning i Nya Backa. Läraktigast är ovan nämnde 13-åriga Yngve Eidvall, bollbegåvad tekniker i både fotboll och bandy.

Han är ensam om att få pucken att hitta rätt mot målet genom dragskott från en masonitskiva. I buren står Evald ”Acke” Axelsson, som sedan ska komma att bli IFK Bofors första riktiga målvakt.

Ungefär så började alltså ishockeyn i Karlskoga. En med låg sarg omgärdad hemmagjord bana på isen utanför Nya Backa hör också till de första inslagen i minnesbilderna.

Ingen marknad för ishockeyklubborna

Vid en åktur på isen nere vid Sandtorpsudden stötte Bengt Vikman och en kamrat samman med Frigge Sellbrand och Yngve Eidvall. De tränade ishockey och hade naturligtvis sådana klubbor. På hemvägen gick ynglingarna in till köpman Ceved och bad om att få titta på en ishockeyklubba.

"Jag har haft två sådana klubbor liggande över ett år. Nyss kom det in några och köpte dem och jag kommer inte att ta hem några nya. Förresten duger det med vanliga bandyklubbor åt er där uppe i Bråten. Den gode Ceved fick säkert anledning att inom en snar framtid ompröva sitt beslut."

Huvudsporten i Karlskoga Idrottsförening har under alla tider varit fotbollen. För att göra det möjligt för de spelare som önskade hålla igång även vintertid med någon bollsport, anmälde man lag till seriespel i bandy i slutet av 1940-talet.

Efter några säsonger nådde man division II. Framgångarna uteblev i fortsättningen och verksamheten förde en tynande tillvaro.

Ishockeysporten började bli alltmera populär. Många ungdomar sökte sig till IFK Bofors för att utöva denna sport De blev sedan även Boforsare i fotboll och det var inte bra för Karlskoga IF.

Lyckad utställning skapade ekonomin

Det var naturligtvis förenat med en hel del kostnader att starta denna nya idrottsgren. Genom en lyckad BILEXPO befann sig dock föreningen på grön kvist och man kalkylerade med att klara av initialkostnaderna. Det handlade naturligtvis om en egen ishockeyrink. Eftersom det saknades rinkar i centrala Karlskoga ansåg sig kommunen kunna svara för denna insats. Den kom att placeras mitt uppe på fotbollsplan på Idrottsparken.

Belysningen var en annan kostnadskrävande detalj. Kommunens ledande elingenjör Ors och Hardenby föreslog att man skulle pröva en helt ny typ av belysning, nämligen lysrör. Med 90 sådana skulle man uppnå en ljuseffekt, som klart översteg de allmänt vedertagna lamporna. Ledningen gjorde vissa förfrågningar hos olika förbund. Man fick i varje fall inga negativa reaktioner och detta gjorde att man satte upp den något dyrare men effektiva belysningen.

En tredje utgiftspost var givetvis utrustningen. Tecknaren Eric Olsson gjorde ett förslag till ishockeydräkt och den antogs utan vidare. Den hade föreningens gulsvarta färger och på bröstet återfanns stadsvapnet och föreningens namn.

Spelarmaterialet

Men Yngve Eidvall behövde naturligtvis ha en utvecklingsbar ishockeytrupp att jobba med. Några hade spelat med i IFK Bofors. Bland annat hade Sven Gustavsson blivit värmländsk juniormästare där. Vidare fanns en del som hade problem att komma med i A-laget och som föredrog att g över till KIF i stället för att spela i B-laget. En hel del bandyspelare var beredda att sadla om och prova på den nya sporten. Omkring 30 spelare var med om att konkurrera om platserna i A-respektive juniorlag.

Vid årsmötet 1943 beslutades att IFK Bofors skulle ta upp den nya sporten ishockey på programmet. Föreningens ordförande Bertil Mattsson, som var framsynt och inte rädd för nya idéer, kunde tillsammans med några nya klubbmedlemmar få igenom förslaget.

Något år senare lade man ner bandyn, där man haft svårt att nå de verkliga framgångarna, och tanken var nu att ishockeyn skulle ersätta denna sport inom föreningen. Detta medförde att klubbens bandyspelare nu omskolades till ishockeyspelare. Den första ishockeysektionen bestod av Frank Brunstedt, ordförande och som sektionsmedlemmar Birger Engholm, Alf Berggren, Kurt Nilsson och Karl-Erik Norling.

Den första ishockeymatchen i föreningens historia spelades på bortaplan mot Degerfors söndagen den 13 mars 1944. Klubben fick finna sig i ett nederlag med siffrorna 4-1. Degerforslaget bestod till stor del av kända fotbollspelare som Gunnar ”Gummi” Andersson, Arne Hagman, Bertil och Gunnar Nordahl för att ta några exempel.

Den första hemmamatchen på Bofors IP var ett returmöte mot Degerforsarna och spelades redan söndagen därpå.

Redan 1945 var man med i seriesystemet, i den lägsta serien som var division III. Där fanns förutom IFK Bofors lag från Degerfors, Kristinehamn och Lesjöfors. Det blev serieseger och kval mot segraren i en annan Värmlandsserie, Deje IK. Efter 3-3 i Deje. På hemmaplan inför 900 personer vann IFK Bofors med 3-1. Därmed var IFK Bofors klara för division II.

Säsongen 1945 – 1946 var alltså första säsongen i division II. Man hade där att kämpa mot Forshaga, Göta, Färjestad, Skived och och Skoghall. Det blev till slut en tredjeplats efter Forshaga och Göta.

Kvalspel & publikrekord

Redan säsongen efter, nämligen 1946-1947 var IFK Bofors mogna för att ta hem segern i division II Västra serien. Man gjorde det övertygande och tappade bara en poäng. Så blev det dags för kvalspel till Allsvenskan. Här fick man på hemmaplan möta Gävle Godtemplare.

Uppläggningen för detta kval var mycket förvånande. Således spelade Gävle först mot Leksand som besegrades. Därefter fick Gästrikelaget åka till Stockholm och möta Traneberg, där blev det förlust. Efter detta fick Gävle ta sig an IFK Bofors för att gå till högsta serien. Man vann över IFK Bofors med 5-2.

Matchen spelades på Bofors gamla IP och det blev nytt publikrekord för ishockey. Hela träläktaren fylldes och det var även trångt efter sargen. Kassören kunde efteråt redovisa hela 1500 betalande.

Serieomläggning

Efter att klubben nått fjärdeplatsen i division II 1947-1948 och en serieomläggning hamnade IFK Bofors i division III 1948-1949. Den serien vann man och hamnade året efter 1949-1950 åter i division II där man slutade som tvåa efter seriesegrarna Grums.

1950-1951 återupprepades allt. IFK Bofors kom tvåa efter Grums igen.

Efter att överlägset vunnit division II Västra, Grupp B, 1951-1952 sex poäng före Munkfors, var det dags för kvalspel mot Västerås IK.

Första matchen spelades på bortaplan och förväntades bli en mycket svår uppgörelse. Redan i första perioden visade IFK Bofors att man var det klart bästa laget och ledde snart med 6-0. Man gick sedan ifrån till 8-1 innan IFK Bofors slog av på takten och Västerås kunde då göra ett par mål. Bofors vann till slut komfortabelt med 8-4.

Returmötet på Bofors IP förväntades bli en klar hemmatriumf. Västeråsarna hade dock tagit sig samman och var fast beslutade att sälja sig dyrt.

Matchen fick en mycket dramatisk början. Redan efter 20 sekunder hade Västerås tagit ledningen. Utjämningen kom dock redan 10 sekunder senare genom Ove Granath. Västerås ledde sedan med både 2-1 och 4-3. Man höll publiken verkligen på sträckbänken. Bofors kvitterade senare och Valter Karlsson blev stor matchhjälte genom att under publikens jubel slå in segerpucken i slutminuterna.

Säsongen 1959-1960 upprepade man bedriften att placera sig som trea. 1960-1961 kom man fyra och året efter, 1961-1962 kom man femma. Säsongen 1962-1963 placerade sig man som sexa och därmed var också Djurgården storhetstid som mästare slut. Detta år vann Västra Frölunda SM guld.

Boforsrinken

Det var vid den här tiden, nämligen bestämt den 5:e november 1955 som Boforsrinken invigdes. Boforsrinken var en av landets första konstfrusna isbanor. Mer om Boforsrinken finns nedanför.

Under den här tiden stod man inför ett generationsskifte inom klubben. De spelare som hade varit med om att föra upp laget till Allsvenskt spel trädde med ålderns rätt tillbaka och lämnade plats för de yngre. Dessa var i huvudsak en produkt av ”Professor” Lundströms gedigna ungdomsarbete. De hade fostrats i pojk- och juniorlag och var nu mogna för större uppgifter.

Många hade fått äran att företräda Sverige i juniorlandslaget. Vid ett tillfälle bestod nästan halva landslaget av Boforsare, nämligen bröderna Kent och Kjell Nilsson, Hans Mellinger, Roland Särnholm, ”Lillen” Gustavsson, Curt Edenvik och Bill Nordgren. Det var också dessa som först kom att klappa på porten till A-laget. Den legendariske A-kedjan Valter Karlsson – Ove Granath – Kalle ”Veva” trädde tillbaka vid den här tiden.

Ytterligare spelarskiften blev det vid sammanläggningen 1963. En del konkurrentklubbar såg en möjlighet att värva spelare till sig. Många av dem var från ovan nämnda årgångar. I en del fall lyckades man också. Andra spelare fann tillfället lämpligt att dra sig tillbaka från de större rinkarna. Vi fick en del nya ansikten i laget. Tyvärr kunde inte dessa helt fylla luckorna. det blev mest division II med sporadiska besök i högsta serien.

Efter några vänskapsmatcher mot Kristinehamn och Filipstad, där båda slutat med förlust, var det dags för invigning. Man hade först tänkt sig Göteborgslaget GAIS som etablerat sig i ishockeysocieteten. De fick dock förhinder och budet gick då till Forshaga. Det var naturligtvis inga dåliga ersättare alldenstund de lovade komma med sitt bästa lag.

Matchen spelades den 2 januari 1955 och lockade 400 nyfikna åskådare. Ledningen i KIF hade hoppats kunna förstärka laget med några namnkunniga spelare men detta visade sig vara svårt. På målvaktsposten lyckades man dock få låna Jean Eriksson som spelade för IFK Stockholm. Han var hemma i Örebro för att fira julen. Utan denne reaktionssnabbe och säkra målvakt hade säkert siffrorna rasat mera i höjden än de nu gjorde.

Detta historiska premiärlag bestod av Jean Eriksson – Bo Ekberg, Rune Forss, Bruno Ekberg, Yngve Eidvall, Roland Kilestad, Karl-Erik Oskarsson, Olle Andersson, Rolf Johansson, Sven Gustavsson, Nils Söderberg och Ove Wallberg.

Inledningspreludier

Innan matchen började höll KIF:s ordförande Gunnar Berggren ett kort inledningstal där han tackade kommunen för deras insatser och övriga som bidragit till att Karlskoga nu fått sitt andra ishockeylag. Han accentuerade också att Idrottsparken var först i Europa med denna nya form av belysning.

Säsongen 1954 – 1955 var det dags för seriespel. Del kom att handla om division IV Närkesserien. Här återfanns förutom KIF lagen Svartå, Forvard, Bofors B och Sturehof B. I första seriematchen mötte man Bofors B-lag. Det blev en förvånansvärt jämn match där KIF var ofina nog att i andra perioden ta ledningen genom mål av Roland Kilestad. Boforsarna tog sig sedan samman och slutresultatet blev 5-1.

I KIF-laget får målvakten Ove Wallberg gott betyg liksom bröderna Bo och Bruno Ekberg , Yngve Eidvall och Sven Gustavsson. I Boforslaget uppträdde så kända namn som Petter Kihlström, John Pettersson, Sven Tallberg och Arne Arvidsson. Då serien var färdigspelad belade KIF 3:e plats efter Bofors B och Forvard.

1955-1956 vann man division IV före IFK Bofors och var därmed klara för kval till division III. Man vann detta kval över Värmlandslagen Emtbjörk och Säffle och avancerade till division III. I trean var man nära att avancera direkt till division II men föll på mållinjen på målkvot och kom därför tvåa. Även nästa år 1956-1957 kom man två i serien.

Säsongen 1958-1959 satsade man på serieseger. Man spelade i en serien som hette Division II Norra Västsvenska. Man gick obesegrade genom serien och fick kvala till division II, vilket man lyckades med.

Nästa säsong 1959-1960 spelade man alltså i division II. Seriesegrare blev Brynäs som hade börjat sin vandring mot sin storhetstid inom svensk hockey. KIF slutade trea.

Vår ledande ishockeyförening har som bekant skiftat namn under årens lopp. IFK Bofors introducerade sporten och detta namn fanns med till sammanslagningen med Karlskoga IF år 1963. Vi fick då namnet KB – 63 där K fick stå för Karlskoga och B naturligtvis för Bofors. Så småningom föll årtalet -63 bort och benämningen blev KB Karlskoga eller endast KB.

Året var alltså 1963 och säsongen 1963-1964 spelade nybildade klubben KB 63 i högsta serien. Man övertog alltså IFK Bofors plats. Säsongen gick inget vidare, Västerås vann SM-guld och KB 63 fick spela kvalserie där man åkte ur och hamnade i division II. Sedan följde fyra år i division II. 1964-1965 kom man två efter Färjestad, och 1965-1966 vann man serien.

I kvalserien mötte man Husqvarna, Avesta och Rögle för att göra upp om en plats i Elitserien. Rögle, med bland annat Ulf Sterner, ansågs vara favoriter. En viktig match var lagens möte på Boforsrinken. Det var tämligen kallt denna februarisöndag. Termometern pendlade mellan 25-30 grader. Seriekommittén ville absolut att matchen skulle spelas och bestämde att den skulle spelas i inomhushallen i Örebro.

Nästföljande säsong 1969-1970 och närmare bestämt 5 februari spelades ett spännande derby. Det var stor ishockeyfest denna kväll på Boforsrinken. Nästan 5.000 åskådare hade kommit och av dessa var säkert 1.500 närkingar. Alla ville se sina favoriter kvalificera sig till det hägrande kvalspelet till Allsvenskan. Det blev en spännande och intensiv uppgörelse.

I den första matchen lagen emellan hade KB vunnit med klara 4-1, så de fick bära favoritskapet även i denna match. Det var en förvånansvärt välspelad match utan alltför tuffa tag, endast två utvisningar. Kedjan med Roddy Skyllqvist, Curt Edenvik och Christer Sjöberg var för dagen de bästa KB:arna och gjorde även samtliga mål. Segersiffrorna blev 3-1 (2-0, 0-0, 1-1).

KB vann till slut serien men lyckades inte i kvalet. Året efter 1970-1971 gick det bättre. Vinst i serien och tvåa i kvalserien räckte. Örebro IK hade under vissa perioder varit vår rival om titeln bästa länslag. En match som både spelare och supporters säkert har lagt på minnet var hemmamatchen på Boforsrinken i februari 1971.

Det handlade om en direkt avgörande kvalmatch till Elitserien. Matchen i Örebro hade slutat oavgjort, 6-6, sedan KB haft ledningen med både 5-1 och 6-2, och där ÖIK-forvarden Yngve Hindrikes gjorde fem mål.

Första säsongen i Nobelhallen spelades säsongen 1972-1973, medförde respass ur division I for KB. Man kom dock igen med friska tag och vann sin serie division II Västra A 1973-1974, fyra poäng före Grums. Det var femte gången sedan sammanläggningen 1963, som man gått till kval. Till denna kvalserie hade förutom KB kvalificerat sig Malmö, Nacka och HV71. Inför sjätte och sista omgången var tabelläget detta:

HV71, 6p 34-19, KB 6p 27-22, Nacka 6p 19-16 och Malmö 2p och målskillnad 19-42.

Det blev högsta växel från början. Därför kom det som en kalldusch då Jönköpingslaget mitt i KB-pressen tog ledningen med 1-0. Innan första perioden var slut hade dock Carlo Bodini kvitterat till 1-1. Andra och tredje perioderna slutade 3-0 och segersiffrorna skrevs alltså till 7-1 Det handlade om att vinna till varje pris och det var viljan ”fighting spirit” som kom att bli avgörande.

När så Nackaseger med endast 5-2 ropades ut, visste glädjen inga gränser. Bland de gladaste var ”kommungubbarna” med Sven Odby i spetsen. De såg framför sig en ny allsvensk säsong med goda intäkter och högklassisk ishockey även i framtiden.

Det var också under den här tiden som Bengt-Åke Gustafsson debuterade i A-laget. Som 14 åring fick Bengt-Åke följa med de stora grabbarna in till Karlstad för en träningsmatch mot Färjestad.

Säsongen 1974-75 blev inte så ljus som man önskat. KB hade fått hem två förlorade söner Nils-Arne Hedqvist från Färjestad och Bengt-Åke ”Ludde” Karlsson från Djurgården. Därtill hade man lyckats behålla tränaren Sigge Bröms även denna säsong.

Allt såg därmed lämpligen bra ut inför seriestarten. Tilläggas kan att man stod inför en serieomläggning. Elitserien skulle bildas, och division I skulle bli andraserien som skulle bestå av 16 lag. Trots många och fina matcher räckte man inte riktigt till. Då serien var slutspelad låg KB ohjälpligt sist med endast 6 poäng på de 30 matcherna. Det blev omgående en nedflyttning till division I. Detta var också sista året som Karlskogapubliken fick se ett Karlskogalag i den högsta divisionen.

Matchhjälte

I och med denna säsong 1975-1976 slutade Sigge Bröms som tränare och Ingvar Randen som ordförande i ishockeysektionen. Nya tränare togs ur de egna leden, nämligen Kenneth Karlsson och Kent Nilsson. Ny ordförande blev Knut Larsson. Detta år kom man tvåa i serien efter Mora och gick till Play-off.

Efter att ha vunnit över Boden hemma i play-offspelet inför kvalserien hade man att möta dem på bortaplan. I sista perioden låg man under med 4-2 men lyckades utjämna och ställdes alltså inför ”sudden death”. Efter tre minuter lyckades Björn Rydh ordna till det avgörande målet. Man hade därmed kvalificerat sig för nästa omgång i play-offspelet. Här fick man möta Björklöven på bortaplan. Efter ledning med 2-0 efter första perioden föll man tillbaka och hemmalaget gjorde snabbt fyra mål. Det blev förlust med 5-3.

På våren 1978, närmare bestämt den 12 april, bestämde sig ishockeysektionen för att bryta sig ur den stora föreningen och bilda eget. Namnet skulle vara Bofors IK. En av orsakerna var att det vid fanns restriktioner då det gällde lotteritillstånd. Varje förening fick viss tilldelning oavsett hur stor den var.

Givetvis fanns även en annan orsak: Kanske skulle man få bättre stöd av Boforsbolaget om man marknadsförde namnet? Från huvudstyrelsens sida var man inte direkt glad men eftersom ishockeyn hade börjat få vissa ekonomiska bekymmer redan då så fanns inga större invändningar. En och annan röst höjdes dock för att man skulle återuppta det gamla namnen IFK Bofors för ishockeyn och Karlskoga IF för fotbollen. Ordförande i det nybildade Bofors IK var Knut Larsson.

1982-1983 vann Mora serien Division 1 Västra före Örebro och Bofors gick till en fortsättningsserie som var ny för säsongen. Man lyckades vinna fortsättningsserien före Skövde och gick till Play-off där man vann över Kiruna hemma med 3-2, förlorade borta med 7-1 och i den avgörande matchen borta förlorade man med 5-3. Det innebar att Kiruna gick till Play-off 2.

1983-1984 kom Bofors IK sexa i serien. Vann gjorde Mora före Falu IF. I fortsättningsserien hamnade Bofors IK på en sjätteplats.

Nästa säsong, 1984-1985, spelade Bofors i Division I Östra och slutade där på sjunde plats. Vann gjorde HV71, före Örebro. I fortsättningsserien slutade man femma.

Inför säsongen 1989-1990 bytte Bofors IK eller BIK som man kallades, tränare.

Bo ”Kulon” Lennartsson slutade och flyttade till Väsby. Han efterträddes av Martin Karlsson från Örebro. Under sin spelarkarriär hade Karlsson spelat i såväl landslaget som i Brynäs, innan han som en del av ”miljonkedjan” (med Hardy Nilsson – ”Krobbe” Lundberg – Martin Karlsson) hamnade i Örebro SK.

Det var ett tämligen ungt lag han fick ta hand om. Det gick någorlunda bra till en början. Laget blev sjua av de tio lagen i grundserien. Vann gjorde Vita Hästen före Mora IK. I fortsättningsserien, eller nedflyttningsserien som den också kallades, gick det sämre. BIK hamnade obönhörligen sist efter en mycket medioker avslutning. Grums, Avesta och Bofors kämpade i botten, BIK drog det kortaste strået och hamnade därmed för första gången i division II.

Det blev alltså spel i Division II närmare bestämt Division II Västra B för Bofors IK 1990-1991. Laget tränades av nämnde Martin Karlsson som hade Torbjörn Eriksson vid sin sida.

Sedan följde ett antal år i division II. 1992-1993 tränade Anders Johansson tillsammans med Roddy Skyllqvist laget och hamnade femma av totalt nio lag. Vann gjorde Arboga, före Sunne. Säsongen 1993-1994 tränades Bofors IK åter av Anders Johansson, men nu med Håkan Erngren vid sin sida.

Serien hette Division II Västra och Munkfors vann på 54 poäng. Bofors slutade tvåa på 44 poäng och gick till Play-off där man besegrade Falun med 2-1 över tre matcher. I den avgörande matchen blev Stefan Fridén stor matchhjälte genom sina fyra mål. Magnus Nilsson gjorde de övriga två. Bofors hamnade då i en kvalserie med Munkfors, Sunne och Borlänge. Bofors hamnade sist på endast 2 poäng.

Året efter 1994-1995 hade man samma tränarpar som året innan och vann Bofors Division II västra B före Arboga. I play-off vann man sen över Orsa i två raka matcher och hamnade i en kvalserie med Falun, Fagersta och Kumla.

Här hade Bofors avgörandet i sina egna händer. Hade man vunnit eller spelat oavgjort i sista matchen mot Falun hade man nästa säsong spelat i division I. Bofors gjorde istället sin sämsta match för säsongen och förlorade med 2-4. I en jämn serietabell hamnade Falun på 8 poäng, Fagersta på 6, Kumla på 5 poäng och Bofors också på 5 poäng. Därmed blev det heller inget avancemang den här gången.

Säsongen 1995-1996 tränades åter laget av Håkan Erngren. Med sig hade han Anders Nordh. Bofors kom tvåa i serien efter Kumla och fick spela nåt som hette Alltvåan och slutade där trea efter Kumla och Borlänge. Man gick då vidare till ett play-off där man först slog ut Säter i två raka matcher och i play-off 2 besegrade Forshaga i en match med 4-2. I kvalserien som följde hamnade man fyra. Örebro vann.

Tillbaka i Division I

Inför säsongen 1997-1998 spelade alltså laget åter i Division I Västra. Serien vanns av Mora IK före Grums och Bofors slutade på femte plats. I fortsättningsserien kom Bofors tvåa efter Örebro IK och ställdes därför i ett play-off mot Bodens IK. Bofors förlorade en målsnål match hemma i Nobelhallen med 0-1. I returen borta vann åter igen Boden, den här gången med 4-2 och så var den säsongen till ända.

I och med de resultat som Bofors gjorde den här säsongen hamnade Bofors IK 1999-2000 bland dom 24 lag som skulle få spela i den nya Allsvenskan.

Allsvenskan delades upp i två grupper, Allsvenskan Södra och Allsvenskan Norra. I den norra serien spelade Björklöven, Timrå, Södertälje, Nyköpings, Hammarby, Skellefteå, Boden, Arlanda, Piteå, Sundsvall, Huddinge och Lidingö. I den södra som Bofors hamnade i spelade förutom Bofors också Rögle, Mora, Tranås, Troja-Ljungby, Tingsryd, Oskarshamn, Kumla, Sunne, Arboga, Gislaved och Grums.

År 2001 började Bofors IK att titta på ett eventuellt profilbyte. Chrispin Stridh, som var engagerad i klubben kom med idén och började snegla mot NHL. Han ville ha en symbol som skulle profilera ett lite tuffare lag och bl.a. få igång en bättre souvenirförsäljning. Den så kallade Boforsgubben var svår att sälja och gav inte mycket tillbaka när det gäller pengar.

Chrispin började spåna på ett djur. Han fastnade till slut för en lokatt, som han tyckte skulle vara tillräcklig ”vild” för Bofors. Flera reklambyråer anlitades för att ta fram ett exempel som skulle kunna fungera. Chrispin själv började köpa jakttidningar och hittade till slut en lokatt som skulle kunna duga. En tecknare började rita av lodjuret från tidningen och man började förlänga och vässa hörntänder på katten. Tofsen blev lite längre och till slut hade man hittat den rätta lokatten och så var Bofors IK, Bofors Bobcats.

Den gamla B-pilen som hängt med sedan 1978 var nu borta och istället fanns en lokatt i klubbmärket. Namnet Bofors IK finns dock fortfarande kvar som officiellt namn men man försöker mer och mer gå över till Bofors Bobcats.

Jonas Wahlström, välkänd TV-profil på Skansen i Stockholm var vid den här tiden känd för att tillverka masker till maskerader och andra jippon. Jonas kontaktades för att tillverka en kattmask åt Bofors Bobcats. Resultatet ses numera på isen och på läktaren under Bofors Bobcats hemmamatcher.

Bofors hade en bra start på 2000-talet, man spelade till sig en plats i den så kallade Superallsvenskan flera gånger och kryddade det med kvalserien till Elitserien 2002 och 2006. 

År 2007 var dock inledningen på några sämre år där man hamnade i mitten eller nedre regionerna av tabellen under fyra år innan det återigen var dags för kval till Elitserien 2010.

6 december 2011 beslutade Karlskoga kommunstyrelse att köpa klubbens namn under en femårsperiod. Bakgrunden till beslutet var att förtydliga klubbens hemort samt att flera av klubbens sponsorer inte längre ville bli förknippade med Bofors-namnet, ett namn som kom från tiden då Bofors AB var klubbens huvudsponsor.

Avtalet med kommunen, som löpte från 2011 och fem år framåt, innebar bland annat att Karlskoga blev en dominerande del i det nya namnet samt att klubben fick bidrag från kommunen med 700 000 kronor per år. Dessutom skulle en bonus på 200 000 kronor utgå om laget vid kvalificerade sig tiill kvalserien till Elitserien. Då namnet byttes mitt under säsongen ingick även i avtalet ett omställningsbidrag på 200 000 kronor för att ta fram nya dräkter och logotyp. 

19 december 2011 beslutade klubben vid ett extra årsmöte att byta namn från Bofors IK till BIK Karlskoga. Det nya namnet skulle först godkännas av Riksidrottsförbundet och kom officiellt att börjas användas från och med den 27 januari 2012.

2012 slutar man på en tredjeplats i grundserien vilket också ledde till en plats i den alltid lika åtråvärda kvalserien. Det såg länge bra ut och Bofors låg på en andraplats efter halva kvalserien spelad. Andra halvan var dock inte lika lyckad och Bofors fick nöja sig med totalt 11 inspelade poäng. 

Sportsligt har framgångarna fortsatt efter 2012. Sex år i rad slutade BIK Karlskoga topp fem i Hockeyallsvenskan och kvalade uppåt till SHL, dock utan att nå hela vägen fram. 

Efter succéåren kom sedan ett litet bakslag. Säsongen 17/18 blev en jobbig säsong och då BIK var fast i botten. Efter en suverän avslutning, sju segrar på de åtta avslutande matcherna tog sig laget till slut över sig det negativa kvalstrecket och klarade sig kvar i Hockeyallsvenskan.

En säsong senare var laget tillbaka i toppen och slutade på en femteplats efter 52 spelade omgångar. I slutspelsserien tog det dock stopp efter en tredjeplats.