Ny i laget: Lars Volden "En resa jag hoppas få vara med om även i år, med BIK"
Publicerad: 2021-07-29
Vi pratar med vår meriterade nya keeper Lars Volden om det ständiga drivet att utvecklas, erfarenheterna från olika ligor och om resan han gärna gör om.

BIK Karlskogas nya målvakt, Lars Volden, fyller 29 år i slutet av juli och är en reslig (190 cm) och minst sagt välmeriterad målvakt som nyligen skrev kontrakt med BIK Karlskoga för säsongen 21/22.

Lars var bara två och ett halvt år gammal när hans far, som själv spelat hockey under uppväxten, skrev in honom i hockeyskolan hemma i Manglerud, Oslo.

”Jag gillade det direkt och sedan dess har hockey varit en stor del av mitt liv. Visst provade jag en del andra sporter, som fotboll och längdskidåkning men jag var inte speciellt bra på fotboll och definitivt inte någon ny Northug, haha. Det var mycket fokus på hockey, både sommar och vinter, redan från start.”

Anledningen till att han hamnade mellan stolparna från första början är tämligen klassisk: ”Det var ingen självklarhet från start, jag bytte mellan olika positioner fram till jag var 8–9 år då jag bestämde mig för att bli målvakt. Det var den coola utrustningen som avgjorde, med masken och allt sånt.”

Väl mellan stolparna visade det sig dock snart att Lars hade talang. Mycket talang. För killen som valde målvaktsspaden på grund av den fräcka utrustningen skulle komma att bli en av Norges bästa hockeymålisar genom tiderna med både VM- och OS-spel på meritlistan och draftval av Boston Bruins 2011. Men vi ska återvända till det lite senare.

Den finska målvaktstränaren Sam Liebkind, då i Stavanger Oilers, kom att bli viktig för Lars utveckling och val.

”Jag mötte honom på en hockeycamp och när det blev dags att gå hockeygymnasiet följde jag med honom till Stavanger.”

Det visade sig vara ett bra val, även om det inte blev så mycket juniorhockey. Redan som 16-åring gjorde Lars debut på seniornivå då han under den första säsongen spelade med klubbens andralag i den norska andraligan. Det ledde till kontrakt och spel med förstalaget i Norges högsta liga under hans andra år i Stavanger Oilers.

”Det var förstås stor skillnad att gå från junior- till seniorhockey men jag tyckte att det var väldigt roligt och lärorikt”, berättar han själv. ”Jag spelade faktiskt med Fredrik Sundin under det sista året, vi satt bredvid varandra i omklädningsrummet och vi har hållit kontakten sedan dess. Han var en sjukt duktig hockeyspelare och det ska bli grymt kul att jobba med honom här i Karlskoga!”

När han var 16, säsongen 08/09, debuterade han även i landslaget och sedan dess har han mer eller mindre varit bofast i den röda tröjan, på såväl junior- som seniornivå. För Lars är det alltid en stor upplevelse.

”Man blir alltid stolt när man får dra på sig landslagströjan, det slutar aldrig pirra i magen när man står där och hör nationalsången. Sedan är det väldigt roligt att hänga med det här gänget, vi känner varandra väl efter all tid tillsammans och har blivit en tajt grupp.”

Du har spelat fem senior-VM, VM-turneringar med både U18 och U20 och därtill ett OS. Vilket är ditt bästa minne med landslaget?

”VM-debuten 2012, när vi spelade mot Ryssland i Globen i Stockholm och jag mötte stora spelare som bland annat Ovechkin (Ryssland besegrade Norge med 5-2 i kvartsfinalen och tog så småningom hem guldet, min anm). Jag var bara 19 år då. Sedan var det förstås häftigt att få vara med om ett OS. Inledningsceremonin är ett minne för livet.”

Och internationell erfarenhet har Lars även gott om vid sidan av landslagsuppdragen. Inför tredje året på gymnasiet (10/11) tog han ett modigt men genomtänkt beslut – att lämna Norge och spel i den norska högstaligan för att fortsätta sin utveckling i Finland. Även detta skulle visa sig vara ett smart drag.

”Jag har alltid, under hela min karriär, velat bli bättre och ta mig framåt. Jag kände att den bästa vägen för att utvecklas och lyckas var att söka mig utomlands och få spela i en av de bästa ligorna. Sam fixade en try-out med Blues åt mig.”

Lars tog sig genom nålsögat, fick kontrakt med klubben och efter ett år i juniorlaget spelade han på seniornivå i tre säsonger, inledningsvis delvis i Mestis (andraligan) som lån i Jokipojat, och samtliga år i Liiga (högstaligan) med Blues A-lag.

”Det var extremt lärorika år”, säger han idag. ”Ärligt talat var det först lite utav en chock – sättet de tränar på och hur otroligt duktiga och välskolade målvakterna är. Jag kom dit som en av de bästa norska målvakterna i min årskull och här var jag bara en i mängden. Jag lärde mig mycket av dem och kanske framför allt hur man presterar på en jämn hög nivå.”

Säsongen 10/11 tog han SM-liigasilver med Blues J20-lag, säsongen efter blev det silver i Mestis med Jokipojat.

”Det var inte så kul just då, det är ju inte silver man vill ha. Men så här i efterhand får man väl ändå inse att vi gjorde något bra som tog oss till final. För egen del var det ju de första två säsongerna på högre nivå, så det kändes förstås som ett bra kvitto. Jag hade fyra bra år i Finland och ångrar inte för en sekund att jag åkte dit.”

Är din finska lika bra som din svenska (som för övrigt är perfekt)?

”Haha, nä, den är lite sämre, kan man säga. Jag kommer ihåg en del fraser och förstår en del men skulle nog inte försöka mig på att prata så mycket själv.”

Det finns en uppfattning om att svenska målvakter jobbar mer med position och finska målvakter mer utifrån reaktion. Håller du med om det?

”Ja, så är det nog även om jag tror att det blivit mer lika. Svenska målvakter är ofta stora och täcker av mer medan finska målvakter jobbar mer med smidighet och reaktion. Men de bästa målvakterna har en kombination av allt.”

Hur skulle du själv vilja beskriva dig som målvakt?

”Det är alltid svårt att beskriva sig själv men jag skulle säga att jag försöker att vara lugn och hålla fokus på mitt spel. Jag vill spela tajt, stå stadigt och inte flaxa runt men samtidigt vara rörlig. Det viktiga för mig är att alltid ge laget bästa möjliga förutsättningar att vinna.”

Vilken är din största styrka?

”Mitt lugn. Jag tål press och jag kan spela mycket.”

Vad skulle du vilja förbättra?

”Allt! Jag tror inte att man någonsin blir färdig som målvakt, man kan alltid bli bättre. Annars hade man spelat i NHL.”

Ja, Lars hockeyresa har, som sagt, hela tiden handlat om att utvecklas. Han avskyr att stå still och söker gärna nya vägar och nya utmaningar.

”Jag är aldrig riktigt nöjd och det finns förstås både för- och nackdelar med det. Ibland måste man stanna upp och uppskatta det man har men jag vill hela tiden utvecklas och förbättra mig. Det är klart att det är en svårare väg som målvakt, det finns bara två platser i laget och många duktiga målvakter som konkurrerar om speltid. Man måste ha lite tur och vara nyfiken, men det handlar främst om att ständigt tävla och prestera."

Viljan att utvecklas var en anledning till att han inför säsongen 14/15 tog steget över till svensk hockey – närmare bestämt Rögle som då spelade i Hockeyallsvenskan.

”Jag ville prova något nytt och få mer speltid. Jag presterar bäst om jag får spela mycket och jobba hårt. Min agent och jag enades om att Hockeyallsvenskan var ett bra nästa steg och det visade sig bli riktigt bra. Jag hade en jättefin tid i Rögle och den första säsongen blev grym med avancemang till SHL. En resa jag förstås förstås hoppas få vara med om även i år, med BIK Karlskoga.”

Det blev ytterligare två säsonger i SHL med Rögle men då laget under våren säsongen 16/17 tvingades kvala mot just BIK för att hålla sig kvar hade Lars redan lämnat laget. I stället skulle nästa anhalt komma att bli Slovakien och HK Tukla Trenchin i den slovakiska högstaligan. Säsongen efter tillbringade han i den tjeckiska högstaligan, närmare bestämt i HC Dukla Jihlava. Två säsonger som blev både annorlunda och roliga.

”Det är två ligor av bra kvalitet, även om jag skulle säga att den tjeckiska är snäppet bättre. Spelarna är stora och duktiga, många med KHL-vana och mycket skills. Mentaliteten är hårdare, lite old school. Här pratar man inte om saker som att man kanske har en dålig dag, då biter man ihop. Det är inte så många som pratar engelska så det blev väl lite språkförbistring ibland under målvaktsträningen, till exempel. Man får stå mycket på egna ben och det är utvecklande på sitt sätt. Det gick bra för mig där."

Sportsligt är ligorna som många av de europeiska – anfallsglada och med mindre uppstyrt spel än vi är vana vid i Sverige.

”Ja, så är det. Det finns så klart spelsystem men spelet bygger mycket på att utespelarna pratar ihop sig och kör efter det de bestämt. Hockeyn blir väldigt mycket ’rush to the net’, till skillnad från de linjer vi är vana vid här. För min egen del gillade jag det väldigt mycket – det finns alltid något att göra, det blir många skott på mål och som målvakt måste man vara beredd hela tiden.”

Inför säsongen 18/19 gick flyttlasset tillbaka till Sverige och IK Pantern i Hockeyallsvenskan.

”Jag ville tillbaka till svensk hockey men det fanns inte någon plats i SHL för mig. I Pantern fick jag en stor roll med mycket speltid och jag hade en väldigt bra tid här. Vi var ett grymt gäng som hade roligt både på och utanför isen och jag tyckte att det var kul att komma till Malmö som är en stad jag trivs bra i”, konstaterar han. Hans sambo Sofia kommer från Malmö, vilket förstås skapar lite extra starka band till staden.

Med Pantern fick du möta BIK Karlskoga. Vilka intryck av klubben och spelarna fick du då?

”BIK Karlskoga är jobbigt att möta. Stora, tunga och duktiga spelare som gärna ställer sig framför målet. Jag minns väl inte att jag kom i konflikt med någon, jag är rätt lugn av mig och försöker hålla mig till mitt jobb med fokus på pucken.”

Voldens fina insats i Pantern fick upp Malmös ögon och de lånade först in honom för att spela några matcher.

”Det var förstås kul. Jag spelade i CHL och några grundseriematcher för dem, de gillade vad de såg och skrev ett tvåårskontrakt med mig.”

De två senaste säsongerna har norrmannen därmed tillbringat i SHL med Malmö, om än med lite begränsad speltid.

”Ja, jag konkurrerade om speltid med en av Sveriges bästa målvakter (Oscar Alsenfeldt, min anm)”, konstaterar han själv. ”Jag hade det jättebra i Malmö, men jag behöver spela mer för att få ut allt jag önskar.”

Att det blev BIK Karlskoga och Hockeyallsvenskan inför den här säsongen känns rätt ur flera perspektiv, berättar han.

”Jag sa tidigt till min agent att jag ville till Hockeyallsvenskan. Jag vill spela mycket och bidra och hjälpa mitt lag på isen. BIK Karlskoga hörde av sig tidigt, visade verkligen sitt intresse och det kändes väldigt bra. Jag hade en positiv bild av BIK sedan tidigare och jag har pratat med många spelare som säger att de trivs väldigt bra här. Dessutom är det en bra klubb även ur ett sportsligt perspektiv – laget slutade tvåa i serien i fjol och gjorde det bra i slutspelet. Man har något spännande på gång här i Karlskoga och det vill jag vara en del av!”

Volden har inte bara en spännande vinter på isen att se fram emot. I december blir han och Sofia föräldrar för första gången.

”Ja, det ska bli väldigt häftigt. På min födelsedag ska vi faktiskt på ultraljud.”

Förutom Sofia och en växande babybula ingår även en engelsk staffordshireterrier vid namn Spike i familjen och hela gänget kommer finnas på plats i Karlskoga när laget återsamlas i början av augusti.

”Vi kommer åka dit någon vecka innan för att flytta in i lägenheten. Jag längtar verkligen tills det drar i gång och jag får träffa alla!”

Till sist: Vilken är din personliga målsättning för den här säsongen?

”Så klart att få spela mycket och att ge laget trygghet och en chans att vinna varje match.”

Marie Angle