Krönika: Om moral, tändvätska deluxe och ett värdigt slutspel

10 april 2021 11:00

Tankar från läktaren om en ett värdigare slutspel och en känslomässig bergochdalbana men också om moral, tändvätska och lugn.


Slutspel. Det är ju precis det här man väntat på - och en anledning till att hockey är världens häftigaste sport.

Men samtidigt är den knappast bra för hjärtat, denna vansinniga bergochdalbana med tvära kast mellan hopp och förtvivlan.

Först och främst vill jag säga att jag älskar den här nya slutspelsvarianten. De här duellerna är både roligare och mer konkreta och ett slutspel där en SHL-plats (istället för ytterligare ett kval) är det ultimata priset är mer värdigt. Man ska givetvis vinna något när man vinner allt!

Kvartsfinalserien mot Västerås hade i princip allt. Två lag med lång, intern historia. Heta känslor och spännande matcher där minsta misstag potentiellt kunde avgöra.

Det enda som fattades var publiken. Det kändes som ett rån att inte supportrarna fick uppleva den här bataljen på plats. Måtte vi ha hittat ett sätt att slå tillbaka den här pandemin (och alla dess djävulska varianter) för gott när nästa säsong drar i gång.

Sedan var det, måste jag erkänna, mycket intressant att för en gångs skull kunna höra de artiga konversationerna mellan spelarna nere på isen. Det är man inte van vid i en kokande arena.

Semifinal 1 kommer jag att bära med mig länge.

Alla tvärsäkra Björklöven-tips till trots vet vi med blått hjärta hur jämnt det (förutom vid ett tillfälle) har varit mellan Björklöven och BIK under säsongen och sett till 52 omgångar presterade andraplacerade BIK bevisligen något bättre än trean Björklöven.

Men nu var det skarpt läge, med ett skadedrabbat BIK mot en betydligt dyrare trupp och med en tuff start som säkert fick en del sportskribenter runt om i landet att planera för bortaseger i rubrikerna. Men BIK gav inte upp och för en gångs skull kände även undertecknad (som av erfarenhet är livrädd för allt som kommer ens i närheten av att kunna kallas jinx) ett oerhört lugn i tredje perioden när BIK jagade kvittering mot ett alltmer avstannande Björklöven.

Mitt vrål när kvitteringen så var ett faktum var måhända inte riktigt värdigt en pressläktare, men vem bryr sig.

Känslan när lagen så kom ut till period fyra var att BIK hade momentum.

Det rådde ingen tvekan om vilka som styrde och ställde efter BIK:s även psykologiskt viktiga kvitteringsmål.

Men det läskiga med sudden death är att det inte spelar någon som helst roll vilket lag som skapar mest eller som är den moraliska segraren. Det räcker ju med en enda förlupen puck, en felaktig passning eller en knepig styrning så kan matchen vara avgjord.

Den insikten tar på nerverna.

Fler än jag som, lätt groggy, då och då inser att jag glömt bort att andas?

”Vi visste att den blivande matchhjälten satt i vårt omklädningsrum”, konstaterade Arvid Aronsson efter semifinal 1, och visst fick man rätt. Den här gången blev det ’Frasse’ och som jag unnade den killen detta. I semifinal 3 blev det ’Wiking’, eller Gustaf Thorell som han också heter, som stod typ en kvart framför Poulin i målet och fintade innan han iskallt petade in pucken. Legendariskt!

I semifinal 2 tvingades giganten Tim Juel utgå skadad och en matchrostig Stefan Stéen fick en otacksam uppgift när han utan förvarning kastades in mellan stolparna. Det var inte på något sätt hans fel att det blev förlust - och man får inte för ett ögonblick glömma att Björklöven har ett oerhört skickligt lag med både spets och bredd. Marginalerna är små, det vet vi.

Just skador är det största hotet så här års när en bred trupp krävs för att orka och BIK har drabbats hårt under hela säsongen. Varenda gång som en av våra lirare blir liggande på isen efter en närkamp eller ett felskär kan man riktigt känna hur blåvita hjärtan såväl i hallen som runt om i stan hoppar över ett slag i väntan på ett tecken på att killen är okej.

Samtidigt har skadorna gett utrymme för andra spelare att kliva fram och visa vad man går för. Laget som helhet har en fantastisk moral, det vet vi sedan tidigare, med spelare som jobbar för varandra, steppar upp och tar gemensamt ansvar. Det har till exempel varit kul att se Robin Carlsson komma in i slutspelet med smittande energi och kreativitet.

Och där måste vi förstås även lyfta fram redan nämnde Stefan Stéen. Vilken uppvisning han stod för i semifinal 3! Matchvinnare, härförare och ändå med ett lugn och en avväpnande humor. ”Det är ju roliga tider nu – solen skiner och vi spelar slutspel!”, sa han skrattande när jag (forfarande med skakande händer) strax efter matchen pratade med honom.

Visst har han rätt. Trots att jag ibland när anspänningen blir för stor, upprepar mitt mantra om att 'det här minsann inte ens är roligt' som en besvärjelse, är det ju precis det här som vi som gillar hockey lever för.

Det är en ynnest att få vara en del av det här, att få vara en av alla Stolta BIK:are och vada genom hopp och förtvivlan tillsammans med laget i vårt hjärta.


Jag följer i tidningar och på forum hur såväl experter som supportrar redan innan slutspelet dragit igång började diskutera hur finalen mellan Timrå och Björklöven kommer att sluta. Alldeles oavsett vilka lag som kommer att göra upp om en SHL-plats inför 21/22 har favoriterna i årets nya och mycket spännande slutspelslösning inte alls fått den enkla resa som många uppenbarligen hade förväntat sig. Jag hoppas förstås att det fortsätter så.

Jag följer också debatten bland hockeyfolk om en eventuell utökning av SHL med fler lag och ingen utomstående nämner någonstans BIK bland förslagen på lag som borde få en plats. Listan med lag som nämns har ofta mycket lite med sportsliga resultat att göra men betydligt mer med lokalisering och forna glansdagar.

Det här tugget hade jag, om jag hade varit spelare, burit med mig som en ständig motivationshöjare och energiboost inför varje nedsläpp eller närhelst uppförsbackarna kommer.

Det ligger något oerhört vackert och motiverande i att vara kusinen från landet.

Den som ingen räknar med eller vill leka med. Det finns ingen bättre grund för att bygga en stark grupp.

Vi mot världen.

Eller, som vi säger här i Karlskoga: Vi har bara varandra.