"Ett stort grattis till de 40 åren för klubben i mitt hjärta"
Publicerad: 2018-10-30
Från 1978 till 2018 sträcker sig alltså historien för Bofors IK, eller Bofors IK Karlskoga som de numera heter. Nu är inte det hela sanningen.

Hockey har spelats i Karlskoga sedan 1943, så på sätt och vis är det också ett 75-årsjubileum. Då var det IFK Bofors som valde att ta upp sporten. Och i mitt tycke är det i grunden samma förening nu som då. 1963 slogs IFK Bofors samman med Karlskoga IF till KB63, och 1978 delade man åter på sig till fotbollsklubben KB Karlskoga FF och till ishockeyklubben Bofors IK.

Men 40 år är det som gäller, och jag har hela den tiden – och egentligen ända från 1972 - följt hockeyn på nära håll från ”Östra Stå” eller möjligen från ”Södra”. Som supporter i med och motgång. Från allsvenskt spel med KB63, till division 2 och spel i en öde Nobelhall och tillbaka upp dit där vi är i dag.

Kanske är vi mera härdade supportrar än andra, vi som håller på en klubb som aldrig kunnat konkurrera pengamässigt utan har levt på att förädla oslipade diamanter till toppspelare. Som alltid varit beroende av att hitta okända spelare med rätt inställning och en stark vilja att bli bättre.

Essensen i en BIK-supporters liv har jag väl upplevt de två senaste säsongerna: 16-17 allsvensk final, kval till SHL… och förra året platt fall, krigande i bottenträsket och undvek kvalserien i sista omgången. Men även lägre divisioner hade sin charm på den tiden vi harvade runt där. Även om jag inte längtar tillbaka till den tiden med bortaresor till iskalla hockeylador och ballonghallar.

Jag tänkte plocka fram några profiler, både ledare och spelare som jag fastnat för genom åren.

Jag måste börja med att nämna Birgith Gustavsson som 1982 blev (vad jag vet) den första kvinnliga ordföranden i en elitklubb i ishockey. En skicklig ordförande som gjorde mycket bra för klubben under de tre år som hon höll i ordförandeklubban.

När vi är inne på ordförande så kan vi absolut inte förbigå nuvarande styrelseordförande Mats Boquist som är den som i princip burit fram klubben dit där vi är idag, från en utfattig klubb i dåvarande division 2 till ett stabilt allsvenskt lag med god ekonomi. Jag misstänker att det är någon sorts rekord även det, att ha verkat som ordförande i en elitklubb från 1992 till idag, det vill säga 26 år. Hans långvariga samarbete med Stefan Bengtzén i dennes roll som kombinerad sport- och klubbchef har varit en framgångsfaktor av stora mått för klubben. Som kuriosa kan jag säga att jag som representant för en sponsor var tillfrågad om en styrelseplats samma år som Mats tillträdde, men det rann ut i sanden av olika orsaker. Troligen tur för klubben…

Tittar man på spelarprofiler finns det såklart många att lyfta fram under de här åren. Listan blir därför väldigt personlig så jag misstänker att det finns en del namn som kan kännas underliga, och en del namn som kanske borde varit med som jag missat. Men jag har oftast fastnat för spelare som ”brinner”, som kanske inte är den bästa i laget men alltid ger 110% på isen.

Bengt-Åke Gustafsson kan jag inte gå förbi, trots att han inte spelat mer än ett fåtal säsonger i klubbens A-lag, varav bara en (86-87) under klubbnamnet Bofors IK. Men han är med säkerhet den främsta spelaren som fostrats i klubben, har sin tröja med nummer 16 hissad i hallen och bjöd på fantastisk underhållning på isen redan vid sin A-lagsdebut som 16-åring. Stor uppmärksamhet fick han även i media under sin tid som förbundskapten när han stod tillsammans med sonen och dåvarande pojklagsspelaren Anton (numera proffs i SCL Tigers i NLA) och dirigerade bilar på parkeringen vid Bofors IK:s hemmamatcher. Ödmjukhet och klubbkänsla! Och jag kan väl skryta med att jag fått en riktig propp av ”Bengan”… fast på fotbollsplanen. En tuffing var han där också!

Och inte kan man som BIK-supporter glömma bort Emil Kåberg med sina vita handskar. Tacklingar så det sjöng i sargen, skonade aldrig sig själv och tog sig under skinnet på motståndarna. Lika illa omtyckt som han var bland motståndarna, lika älskad var han i Nobelhallen. Det hände alltid något när han var på isen!

Och pratar man om ikoner så kan man inte heller undvika att nämna Daniel Wessner! Ärkegrisen, vinnarskallen och profilen som älskade Bofors IK så enormt! 12 säsonger i klubben som spelare och sedan avslutade han med att som andretränare vara med att rädda klubben kvar i allsvenskan under förra årets krissäsong. Dessutom en jordnära och sympatisk kille vid sidan av, och numera hockeydomare i Hockeyettan. Satsar målmedvetet på att nå högre upp även i det systemet – vinnarskallen och viljan att bli bättre finns kvar!

Och naturligtvis till sist Christian ”Cribbe” Carlsson som spelade hela sin aktiva tid i Bofors IK. Född samma år som klubben grundades och har således har också han firat 40 år i år. Växte upp som granne till mina svärföräldrar, så man såg honom ofta stå och nöta skott mot garaget. För att inte tala om de puckar som hamnade på svärfars gräsmatta och fastnade i gräsklipparen… 644 allsvenska matcher i den blåvita dräkten plus några matcher i divison 2 och division 1 från debuten i A-laget som 16-åring. Ingen flashig back, men stark, oöm och svårpasserad. På äldre dar dessutom lite av en straffspecialist!

Det var min topp fyra… och då har jag inte nämnt Tobias Thermell, Kristofer Näslund, Martin Thelander, Pär Sveder, Dan ”Daja” Hermansson, Peter ”Pekka” Wennberg eller Niklas Sjökvist. Och för den delen inte heller vår nuvarande klubbchef och före detta assistkung Torsten Yngveson.

Jag skulle som ni förstår kunna fortsätta länge till med profiler jag minns, men avslutar med Jan-Carlo Bodini, lagkaptenen och måltjuven som gjorde ofattbara 302 poäng på 198 matcher med klubben mellan 1971-1982. Han kunde dessutom få en domare att kallsvettas bara genom att stirra på honom. Den blicken…

Det är många spelare jag sett passera under 40 år, och varje säsong kommer det någon ny spelare som man fastnar för. Men självklart är det de som blir kvar mer än ett par säsonger som stannar kvar mest och längst i minnet och som man dessutom ofta har haft kontakter med utanför hockeyn! Kanske någon eller några av de som idag spelar i klubben kommer att nämnas som klassiska kultspelare när klubben firar 80 år? Fredrik Höggren, Mikael ”Daggen” Eriksson eller Calle Berglund kanske?

Ett stort grattis till de 40 åren för klubben i mitt hjärta – jag ser fram emot många fler säsonger på Östra Ståplats.

Kanske, kanske någon gång med spel i SHL, den drömmen finns alltid.

Tack för att ni läst!

Bengt Olsson

Gästkrönikör

Läs mer om 40-årsjubileet här!

BIK Karlskoga Jakob Bengtzén