Ny i laget: Emil Öhrvall " Jag är inte den största spelaren men då får man använda hjärnan lite bättre istället!"

2 augusti 2021 08:00

Han fyllde nyligen 23 men har redan hunnit spela sex hockeysäsonger i USA. Möt forwarden Emil Öhrvall som berättar om ett annorlunda val och en resa han inte ångrar samt om vad han vill bidra med i BIK Karlskoga i vinter.


När jag sätter mig ned med forwarden och BIK-nyförvärvet Emil Öhrvall i början av juni är det bara dagar kvar till hans 23:e födelsedag. Men något storslaget firande planerar han inte.

”Det är första gången på länge som jag inte är hemma på min födelsedag så det blir nog inte så mycket till firande", ler han. "Kanske kommer min flickvän hit, i alla fall. Jag har inte tänkt så mycket på det, önskar mig inget särskilt. Jag är hemma i Sverige och solen skiner.”

Ja, de senaste sex säsongerna har han sin unga ålder till trots hunnit tillbringa på andra sidan jordklotet, i Nordamerika där han spelat hockey på college- och universitetsnivå. Men hockeykarriären började hemma i Växjö där han är född och i moderklubben Växjö Lakers. Redan tidigt, vid 14 års ålder, fick han dock spela med äldre spelare i Alvesta SK:s J18 och J20-lag. Att det skulle bli hockey för honom var dock inte helt självklart – han var också lovande inom innebandy och spelade med Smålandslaget med ett år äldre spelare.

”Det var en anledning till att jag lämnade Lakers för Alvesta, jag ville kunna hålla på med båda idrotterna. Vi hade ett riktigt bra innebandylag som faktiskt vann SM-guld på klubbnivå. Men jag höll på med annat också, som till exempel tennis och fotboll."

"Det var väldigt viktigt för mig att få hålla på med flera sporter samtidigt och att inte tvingas välja för tidigt. Att jag hållit på med flera sporter har gett mig mycket som hockeyspelare, inte minst innebandyn. Det är en snabb sport där du måste vara snabb både med hjärnan och med klubban. Det var dessutom lärorikt att få spela hockey med äldre i Alvesta, det hade jag god nytta av när jag sedan kom till HV71 och fick spela med den åldersgruppen.”

Ja, Emil valde alltså HV71 när det var dags för hockeygymnasium och det innebar också slutet på hans innebandykarriär. Något som sticker ut lite när jag pratar med Emil är att han var den förste generationen i sin familj att spela hockey – vanligtvis är sporten något som går i släkten. I Emils fall var det storebror Jesper som fick honom att upptäcka sporten.

”Jag hade bestämt mig innan jag gick till HV att säsongen innan skulle bli min sista med innebandy. Jag hade kommit fram till att jag ville på hockeyn. Jag och brorsan (numera i Manglerud i norska högstaligan) fick varsitt par skridskor och han drog med mig ut på isen. Jag gillade det direkt och han lärde mig allt han kunde. Honom har jag mycket att tacka för!”

Upplägget med fler sporter så länge som möjligt verkar ha slagit väl ut. Väl i HV71 och på hockeygymnasiet formligen exploderade den unga forwardens poängproduktion. Eller vad sägs om hur galna 66 (35+31) poäng på 25 matcher med U16-laget under det första året (13/14) följdes upp av 29 (13+16) poäng på 19 matcher med J18 under det andra året. Han hann även prova på spel med klubbens äldsta juniorer, J20 i SuperElit, där han under två matcher noterades för en assist.

”Vi fick ihop ett bra lag och det var ett riktigt roligt första år som jag alltid kommer att minnas", kommenterar han själv den här tiden. "Vi hade Stefan Örnskog som tränare, en av de bästa jag haft och som jag också har mycket att tacka för. Åren i HV har gett mig mycket. Det var för det första ett stort steg att flytta hemifrån och bo ungefär en och en halv timme bort, det innebär ett stort ansvar utanför isen även om mina föräldrar brukade komma och hälsa på under helgerna. Dessutom gillar jag Jönköping som stad.”

Med U16-laget blev det till slut ett SM-brons säsongen och för Emil själv blev det en rad utmärkelser – flest mål och flest assist i U16 Elit Södra och flest mål (14) av alla spelare i det efterföljande SM-slutspelet. Men det andra året fick ett tråkigt avslut.

”Jag bröt handen under mitt andra år och missade lite i slutet, tyvärr.”

Inför det tredje året på gymnasiet tog Emil ett stort beslut – att lämna svensk hockey för att spela i Nordamerika.

Totalt sex säsonger blev det i ligorna USHL och NCAA. USHL är USA:s högsta liga inom juniorishockey och där tillhörde Emil Waterloo Black Hawkes som draftat honom i USHL-draften 2016. I NCAA, som organiserar i stort sett all collegeidrott inom USA, spelade han för tre skolor där samtliga tillhör division 1 (den högsta nivån). Den fina poängproduktionen har fortsatt genom i stort sett hela vistelsen.

”Jag hade kollat en del på collegehockey på tv och datorn redan när jag växte upp. Man visste inte så mycket om det då mer än att det såg häftigt ut men så åkte Jesper över för att spela juniorhockey och då blev det mer verkligt. Till nästa säsong (15/16, min anm) fick vi båda erbjudna plats i samma collegelag och både jag och de kände att det bästa är att åka över tidigt om man vill ta det här steget. Jag fick också en bra möjlighet att kombinera hockey med studier.”

De två första åren pluggade han på highschool innan han gick vidare till fyra år med studier på college som har resulterat i en bachelor-examen i psykologi. Det kan översättas med en svensk filosofie kandidatexamen i det svenska högre utbildningssystemet.

”Det var jobbigt i början”, erkänner han utan omsvep när vi kommer in på utmaningen i att plugga i ett annat land och på ett annat språk. ”Jag var dessutom inte så gammal, så det var definitivt en tuff omställning. Men idag är jag väldigt glad att jag har tagit mig genom det. Åren därborta har gett mig mycket både akademiskt och inom hockeyn.”

Favoritkursen idrottspsykologi har gett blodad tand inför framtiden.

”Just nu är det skönt att kunna fokusera på hockeyn men samtidigt har jag utbildningen med mig den dagen jag inte längre kan eller vill spela själv. Att man kan kombinera studier och hockey på den högsta nivån som man kan göra där borta är riktigt bra. USA är väl i stort sett det enda landet där det är möjligt.”

Vad tar du främst med dig från din hockeyutbildning där borta?

”Spelsättet är annorlunda än det man är van vid i Sverige. Det lär ta lite tid att komma tillbaka i det svenska spelet igen. Det jag framför allt tar med mig är intensiteten runt målet och att vinna puckduellerna på de lite mindre ytor man oftast spelar på där. Det är saker som jag inte kände att jag hade i mitt spel förut och som jag utvecklat under de här åren.”

En sak som han reagerat över sedan han kommit hem är, föga förvånande, storleken på rinken.

”Vi spelade oftast på liten rink där borta så det var längesedan man var på stor rink, nu. Ibland när man står därute och skjuter mot målet tycker man att ’jäklar, vad stor rinken är’, haha.”

Ytterligare en sak som skiljer mellan amerikansk och svensk hockey är att collegehockeyn innebär att man kan spela med och mot yngre spelare lite längre än här i Sverige där 19-åringarna är sistaårsjuniorer i J20. Det är många som pratar om det stora steg det innebär att gå över till seniorhockey redan då. Tror du att den amerikanska modellen påverkar unga spelares utveckling och i så fall hur?

”Jag tror att det är viktigt för alla spelares utveckling att få vara ute på isen och spela så mycket som möjligt. Det fick jag göra där borta. Sedan är ju klimatet lite annorlunda där borta – man kan till exempel bli tradad även inom juniorhockeyn och det är något man måste förhålla sig till”, säger han och ger några exempel på en allt annat än händelselös tid i USA:

”Första året, när jag spelade med brorsan, var jättekul. Men så fick tränaren kicken och då bestämde vi oss båda två för att söka nya klubbar. Det händer ganska ofta att coacherna byts ut och nya coacher brukar också ha med sig sina spelare. Speciellt på collegenivå är det väldigt viktigt vilken coach man har, att han har tagit in dig och promotar dig. De sista två åren på college var förstås speciella på grund av coronan och lite allt möjligt. Under den här säsongen hade jag lite otur. Vi fick in corona några gånger mellan november och februari, och då drabbades ungefär tre spelare i taget: Jag var den siste i laget att få det. Det innebar att jag fick pausa varenda gång och jag hade knappt tränat inför i alla fall hälften av matcherna. Det blev väldigt sönderhackat och ett tråkigt slut på tiden där borta.”

Emils upplevelse är att antalet svenskar i ligorna visserligen inte är så stort men ökar år för år. Fördomar finns men är inte längre lika utbredda.

”Jag har bara mött positiva kommentarer om att jag är svensk. Visst kan det finnas fördomar om svensk hockey, precis som vi har fördomar om amerikansk. Men jag är väldigt nöjd med åren där borta och kan tänka mig att åka tillbaka längre fram, även om jag tycker att kändes helt rätt att komma hem till Sverige nu."

"Hemma är alltid hemma, det är i Sverige jag vill bo. Jag uppskattar det ännu mer nu. Att kunna vara hemma och nära familjen och kompisarna, maten och den svenska sommaren. Min flickvän var med under första året på college men med coronan blev det ju svårare.”

Hur kom det sig att det blev BIK Karlskoga i din återkomst till svensk hockey?

”Min agent har haft lite kontakt med Torsten över tid så BIK var ett alternativ redan inför förra säsongen när vi inte visste hur det skulle bli med collegehockeyn på grund av pandemin. Det var länge oklart om det skulle bli någon hockey och jag visste inte ens om jag skulle komma in i USA. Nu är det väldigt kul att få vara här i Karlskoga.”

BIK Karlskoga och Hockeyallsvenskan hade han hyfsad koll på, även från andra sidan Atlanten.

”Ja, man följer ju svensk hockey hyfsat där borta. I och med att jag pluggade klart på distans under de sista månaderna kom jag dessutom hem ganska tidigt och kunde följa en stor del av slutspelet. BIK satsar ju för att gå upp och den satsningen tycker jag är kul att få vara med på.”

Emil har bott i Karlskoga sedan i början av maj.

”Jag har bara varit här i några veckor ännu men jag trivs väldigt bra. Även om det hittills varit mest fokus på träning ser jag fram emot att upptäcka staden närmare.”

Vad hoppas du själv kunna bidra med i BIK Karlskoga i vinter?

”Jag ser mig själv som en offensiv, kreativ spelare som kan bryta mönster. Jag vill ta med det jag lärt mig under åren där borta, fortsätta utvecklas och hjälpa laget att vinna.”

Vilka ser du som dina största styrkor?

”Spelsinnet och mitt skott.”

Vad vill du utveckla?

”Jag vill bli lite starkare. Det här är mitt första år med seniorhockey och det ska bli väldigt kul att få möta seniorer. Jag är inte den största spelaren men då får man använda hjärnan lite bättre istället, haha.”

Vilka är dina förväntningar på säsongen, såväl för egen del som för laget?

”För lagets del är det att fortsätta vara ett topplag i Hockeyallsvenskan och vara med och slåss om en plats i SHL. För min egen del vill jag fortsätta utvecklas varje dag och bli bättre. Man kan alltid lära sig nya saker. Det ska bli väldigt kul att bara ha hockeyn att fokusera på och att få spela hemma i Sverige och spela. Jag ser verkligen fram emot den här säsongen!”