Krönika: Räkna aldrig ut BIK! - En kort summering av en extraordinär säsong

18 april 2021 07:45

Det är dags att lägga en extraordinär säsong till handlingarna - men först en krönika om vad en stark gemensam tro och stenhårt arbete kan åstadkomma.


Säsongen är över och precis som alltid känns allt tomt och overkligt. Det spelar ingen roll om man är spelare eller supporter. Det spelar inte heller någon roll om säsongen slutat i moll eller dur. Alldeles nyss handlade varje vaken minut och varje handling om hockey och så plötsligt tar allt bara slut. Man vänjer sig aldrig vid den känslan.

Men det finns grader i helvetet och årets säsongsavslutning var en av de grymmaste jag varit med om. Inte bara för att uppryckningen i den sista perioden var sekundrar & centimeter ifrån att bli en bragd som Hockeysverige sent skulle glömma.

Inte bara för att striden handlade om en finalplats.

Utan för att vi, sett över den sju matcher långa matchserien, inte var sämre än Björklöven. Stundtals till och med bättre.

Eller, om vi ska tala klarspråk: Det kunde lika gärna ha varit BIK som i skrivande stund laddade för finalmatch 1.

I omklädningsrummet direkt efter matchslut var det tyst som i graven. Det i sig är inget ovanligt – det finns inget som BIK Karlskoga hatar mer än att förlora. Efter förlust är det alltid sammanbitet och självrannsakande i Nobelhallens inre. Men lika snabbt studsar man tillbaka, lär av misstagen och inspireras av det som varit bra.

Efter säsongens sista match finns det dock ingen morgondag. Inget att ladda om för. Det är över. Slut.

Det var inte någon angenäm uppgift att hämta spelare ut till väntande media efter matchen. Men killarna ställde upp, tårögda och rakryggade, trots besvikelsen och trots att det bara gått minuter sedan man hade häng på den där kvitteringen mot ett alltmer skakat Björklöven.

Ena stunden mitt uppe i en adrenalinstinn kamp, med ett hopp och en känsla av att nu jävlar vänder vi det här. En känsla som nog alla vi som bevittnade upphämtningen kände, avsett var lojaliteten ligger. Björklöven var i brygga.

Och så plötsligt, efter några ENG-mål av akademiskt intresse, är allt slut. Klart att man behöver landa efter en sådan upplevelse.

Det behöver vi nog alla.

Nu splittras laget. Bubblan som man levt i under nästan ett år, som man skapat tillsammans, brister och det finns inte längre något ”vi”. Så är det för alla lag, förstås, varje år. Det är en del av hockeyns spelregler och något som man måste acceptera om man vill verka inom den här ytterst speciella branschen.

Men det lag som jag har haft ynnesten att följa på nära håll i vinter har varit något alldeles extra, till och med med BIK-mått mätt.

Främst för den moral som laget visat, trots motgångarna som började redan på försäsongen när laget, som ett av Sveriges första, smittades av covid19 och inte bara gick miste om viktig förberedelsetid utan också fick utstå en del spott och spe för att man drabbats.

Idag har de flesta lagen haft minst en omgång av det fruktade viruset och givetvis har pandemin och dess restriktioner påverkat förutsättningarna såväl sportsligt som ekonomiskt för samtliga klubbar i en omfattning som få om ens någon hade kunnat förutspå i våras.

Men faktum kvarstår, trots skador och en lägre spelarbudget än många förhandstippade favoriter slutade BIK tvåa i tabellen och var dessutom med och på allvar slogs om en plats i finalen och om en biljett till SHL.

Linus Karlsson och Karl Helmersson var i eftersnacket till semifinal 7 eniga: Med lite tid kommer även de mest förtvivlade spelarna kunna se tillbaka på den gångna säsongen med stolthet och glädje. För vilken säsong laget har gjort!

Vilken underhållning man har bjudit på.

Svackor, javisst, men också halsbrytande återkomster. Galna vändningar. Hockeygodis.

Spelargenombrott och efterlängtade comebacker.

Om inte den prestationen kommer att locka fler åskådare till Nobelhallen när restriktionerna äntligen hävs undrar jag vad som skulle kunna göra det?

I våra sociala mediekanaler har berömmande kommentarer från andra lags supportrar strömmat in. Det är man inte van vid, men så vackert det är att läsa om hur underhållande, spännande och häftigt det varit att följa BIK:s framfart i slutspelet.

”Man kan aldrig räkna ut BIK”, har såväl experter som motståndare flera gånger konstaterat. Inte sällan med både beundran och en viss bävan i rösten. Det tar jag med mig.

Det pratas ofta om BIK-andan och jag har sett den. Känt den. Den är magisk.

Men den som händelsevis tror att BIK-andan sitter i Nobelhallens väggar och automatiskt "smittar" nyanlända spelare har helt fel. För BIK-andan bygger på lika delar varma, starka kulturbärare som målmedvetet fortsätter föra över de normer de själva inpräntats med till nya lagkamrater och lika delar stenhårt och hängivet arbete av alla inblandade.

Årets fantastiska säsong är frukten av gemensamma ansträngningar och en stark tro.

Från Torsten och tränarna och övriga i teamet runtomkring till varenda spelare i laget. Och givetvis även gänget på kontoret och alla andra i familjen BIK - från volontärer till partners och supportrar - som skapar själva grundförutsättningarna. Titta bara på alla soffbiljetter som sålts och våra partners som stått kvar i ovissa tider och utan att kanske få allt det vi vill ge tillbaka. Alla vi stolta BIK:are som fortfarande trott på det även under de tyngsta ögonblicken.

Nu lägger vi säsongen 20/21 till handlingarna.

Men arbetet inför nästa säsong är redan igång och jag är helt säker på att BIK Karlskoga kommer fortsätta att underhålla, överraska och beröra.