Ny i laget: Marcus Hellgren "Jag ska ge allt jag har!"
27-årige målvakten Marcus Hellgren är uppvuxen i ett litet samhälle utanför Leksand och karriären började således i Leksands IF:s regi.
”Jag var sju när jag började, under det andra året av Björnligan", minns han. "Farsan är hockeyintresserad och hade spelat själv när han var yngre och han tog med mig. Hockey har alltid varit mitt största intresse, det fanns liksom inget annat trots att jag höll på med andra sporter vid sidan om. Brorsan körde cross, så det provade jag, och dessutom spelade jag innebandy, fotboll och bandy. Men hockeyn var roligare, helt enkelt.”
Att han skulle bli målvakt stod klart tidigt.
”Ja, så snart jag fick välja själv. I Björnligan alternerar man ju så att alla ska få prova på olika positioner men jag stod i mål så ofta jag fick. Från början var det nog främst för att jag tyckte att det var coolt med de där lackade hjälmarna men väl mellan stolparna blev jag fast direkt.”
Marcus tycker inte själv att han tidigt kunde känna att han var en talang, men hockeyn gick bäst och han spelade TV-pucken för Dalarna och har spelat med U17-landslaget.
Förutom en kort utflykt till Ore/Furudal när han gick i nian blev Marcus moderklubben trogen under ungdoms- och junioråren, inklusive hockeygymnasiet. Där spelade han tillsammans bland annat med BIK-kollegan Sebastian Fakt och Nashville-forwarden Filip Forsberg, något vi ska återkomma till senare. Som sistaårssenior tog han dock beslutet att lämna Dalarna och tryggheten för att spela med AIK:s J20-lag drygt 26 mil hemifrån.
”Det var min målvaktstränare från ungdomslandslaget, Mikael Vernblom, som ringde mig och ville ha mig dit. Jag var 19 och kände att det var dags att testa mina vingar, och med facit i hand är jag väldigt glad över att jag tog det steget."
"Det gick verkligen inte superbra eller var jättekul hela tiden, men det var en otroligt utvecklande säsong för mig både som person och som spelare. Det var bra för mig att få lämna den skyddade miljö som skolan och min familj var och lära mig att stå på egna ben. Jag fick växa upp, helt enkelt, och jag är säker på att det året har varit nyttigt i längden.”
Övergången från junior- till seniorhockey är en utmaning för unga, elitsatsande hockeyspelare och ett stort steg som inte alla klarar. Men Marcus tog språnget och hamnade inför sin första seniorsäsong, 14/15, i hockeyettan-laget Enköpings SK där ytterligare lärdomar väntade.
”Jag och Emil Eriksson (forward, och numera i den hockeyallsvenska nykomlingen IF Troja-Ljungby) bodde ihop. Först jobbade vi 7–16 och sedan, ganska sent på kvällen, väntade träning. Man var ju helt slut då, haha, och undrade om man verkligen skulle ha något kvar att kräma ut ur kroppen. Men det var också utvecklande, kombinationen att vara tvungen att jobba för att försörja sig samtidigt som man satsar på sin sport.”
Marcus klarade även den här utmaningen och totalt blev det fyra raka säsonger i Hockeyettan. Efter säsongen i Enköping blev det en ettårig sejour i Mörrums GoIS innan han landade i Borlänge HF, där han tillbringade två säsonger.
”Många duktiga målvakter i Hockeyallsvenskan kommer från Hockeyettan, men det är tuff konkurrens där och många som förtjänar att få chansen. Som målvakt måste man ha lite tur och spela i ett bra lag som helst tar sig till Allettan så att man blir sedd.”
Tim Juel är ett BIK-aktuellt exempel på en målvakt som tagit sig upp via en stark insats i ettan och Marcus minns möten mellan Juels Östersund och hans eget Borlänge. Just Borlängetiden är han själv mest nöjd med när jag ber honom summera sina erfarenheter från de fyra åren i Hockeyettan.
”Ja, Borlänge är en fantastisk förening och jag skulle nog vilja säga att de två säsonger (16/17 och 17/18, min anm) som jag tillbringade där har tagit mig dit jag är idag. Jag fick spela i ett bra lag och utvecklades väldigt mycket som målvakt.”
Det syns inte minst i att han där presterade karriärens bästa räddningsprocent. Under sin andra säsong i dalaklubben noterades han för personbästa 93,3 under grundserien och hade bäst räddningsprocent av alla målvakterna i norrettan. Han blev också utlånad till Mora respektive Leksand i Hockeyallsvenskan, även om det inte blev så mycket spel. Men Marcus hade uppnått det viktiga målet – han hade blivit uppmärksammad. Inför säsongen 18/19 skrev han på för Vita Hästen i Hockeyallsvenskan.
”Det var förstås väldigt roligt att få ta det här steget. Hockeyallsvenskan är en bra liga.” Ett av hans bästa minnen från karriären så här långt kommer för övrigt från en match i Vita Hästen-tröjan.
”Ja, det måste nog vara när vi spelade borta mot Leksand och alla i min familj, min släkt och en massa vänner var där och tittade. Det var förstås en massa nostalgi – jag har ju sprungit i den där hallen hela mitt liv – och så besegrade vi Leksand. Det var väldigt häftigt att få vinna den matchen framför alla.”
Inför säsongen 19/20 gick han vidare till seriekonkurrenten Karlskrona som, precis som Vita Hästen, hade det tufft ekonomiskt och levde under hot om tvångsdegradering. När säsongen var över hade Marcus fått prova på SHL-spel med IK Oskarshamn, dit han lånats ut i tre matcher, men hans Karlskrona tvångsförflyttades ned till Hockeyettan på grund av nekad elitlicens. Degraderingen är för övrigt ett av Marcus värsta hockeyminnen, men han stannade kvar i Karlskrona i ettan under den gångna säsongen där han hade en genomsnittlig räddningsprocent på 91,6.
Inför den kommande säsongen fanns flera alternativ men när Marcus fick veta av sin agent att det fanns intresse hos BIK Karlskoga bestämde han sig tämligen omgående.
”BIK är det bästa valet för mig så det var inget snack om saken. Dels är BIK ett bra lag – resultaten de senaste åren talar ju för sig själv – men det känns förstås ännu bättre att alla jag känner som har spelat här säger att de har trivts hur bra som helst här. I och med att det är nära vänner vet jag att de verkligen är helt ärliga, och de pratar alla om gemenskapen i laget och möjligheten att utvecklas, både som lag och spelare.”
Av lagets befintliga spelare har Marcus spelat med Wilhelm Westlund i Vita Hästen, William Pethrus i Karlskrona och så alltså med ’Sebbe’ hemma i Leksand. Tor Immo känner han sedan tidigare. Bröderna Forsberg, nämnde kompisen Filip och BIK-bekantingen Fredrik, hänger han med en hel del och har så gjort även i sommar.
”Ja, jag och Filip är nära vänner sedan uppväxten och kör sommarträning ihop. Även Fredrik brukar vara med ibland. Det funkar väldigt bra, jag tycker att vi har bra disciplin och nu när man blivit lite äldre och fått en del erfarenhet vet man vad som funkar bra och vad man behöver.”
Hur kommer det bli att möta ’Foppa’ som motståndare i vinter när BIK möter HV71?
”Haha, han har lovat att han inte ska göra mål på mig, så jag känner mig helt trygg”, skojar Marcus. ”Skämt åsido ska det bli väldigt kul att möta honom.”
På måndag samlas hela laget i Nobelhallen efter en dryg månad med träning på egen hand. För Marcus är det första mötet med laget, även om han faktiskt redan hunnit börja bekanta sig med staden då han redan kört en vända med flyttkartonger till sin nya lägenhet.
I intervjun strax efter att du skrivit på för BIK konstaterade du att du aldrig vunnit när du mött BIK som motståndare i Hockeyallsvenskan. Hur skulle du vilja sammanfatta dina erfarenheter av tidigare möten med laget och kanske också med enskilda spelare?
”Ja, jag tror faktiskt inte att jag någonsin har vunnit en match. På bortaplan, det vill säga här i Nobelhallen, är BIK ett väldigt jobbigt lag att möta. Laget är offensivt skickligt med ett bra powerplay och starka forwards som skapar giftiga anfall. Daggen är bra på att snacka, munnen går i ett vid sargkanten, haha. Björklund skjuter som en häst sparkar! Det är tufft att vara målvakt mot BIK…”
Marcus har en teori om den omtalade BIK-andan och om hur den påverkar spelarna som kommer hit:
”BIK är organisationsmässigt inte en av de större klubbarna i ligan men alla som jobbar här älskar verkligen BIK. Det skickar en signal, en känsla, till alla som kommer hit så att man vill bli en del av detta. Man trivs här, känner sig som en del av gemenskapen och då vill man vara med och bidra. Och om man mår bra, presterar man bra.”
Apropå det där du nämnde om Björklunds stenhårda skott – när man ser målvakternas rejäla utrustningar är det svårt att tro det men visst händer det att skott lämnar blåmärken trots alla skydd?
”Ja, det stämmer. Vissa ställen är mindre skyddade än andra. På vissa ställen ligger skydden så tätt mot huden att de inte dämpar skotten helt. Det har till exempel hänt att man fått ett hårt skott mitt i handen så att den domnar bort. Under match tänker man inte på det eftersom man är så van vid det och är så inne i matchen, men under träning då man dessutom ofta kan vara lite kall om händerna känns det mer. Under armarna kan man också få in puckar som träffar revbenen, speciellt om man lyfter på armarna som jag ibland gör. Då kan jag bli förbannad på mig själva, haha.”
Har månne något skott från ’Björka’ resulterat i ett blåmärke?
”Haha, det minns jag faktiskt inte men det är inte alls omöjligt med en sådan bössa!”
BIK Karlskogas målvaktsteam blev i och med Marcus påskrift komplett – han och två år äldre Lars Volden kommer att peppa varandra samtidigt som de konkurrerar om speltid i vinter.
”Jag har mött honom när han spelade i Pantern. En jätteduktig målvakt som det ska bli kul att tävla emot under träningarna i vinter", konstaterar Marcus.
Hur skulle du vilja beskriva dig själv som målvakt, Marcus?
”Snabb, bra storlek (190 cm lång, min anm) och bra på skridskorna. Jag skulle nog säga att jag försöker balansera mellan att ha tålamod och att kliva ut i situationerna.”
Har du något som du vill utveckla?
”Allt! Man blir aldrig fullärd, det finns en del tekniska bitar och jag vill dessutom fortsätta utveckla även de bitar som jag redan är bra på. Jag vill bli bättre på allt!”
Vilka personliga mål har du inför den här säsongen?
”Förutom att fortsätta utvecklas vill jag förstås hjälpa laget att vinna. Jag är glad att jag fått chansen att spela i Hockeyallsvenskan igen och att jag har fått komma hit till BIK. Jag ska ge allt jag har!”
