Det är mitten av februari och vi står i ymnigt snöfall på Bråtenskolans isplan.
Ett trettiotal barn i årskurs tre har väntat länge på sina idoler och nu är de äntligen här för att träna skridskoåkning, leka och lira lite hockey. Några uppmärksamma elever tar notis om mig, en medelålders kvinna i BIK-mössa som anländer med A-lagsspelarna och hjälper till att styra upp evenemanget, ett värdegrundsprojekt som går under namnet BIK på besök.
Är du deras tränare, frågar en av dem, en nioårig tjej med fart under grillorna.
Jag skrattar till. Tror först att hon skämtar, men hennes allvarliga uppsyn visar att frågan är uppriktigt menad. Det slår mig där och då att i den här tjejens värld är det fullt naturligt att en kvinna kan vara hockeytränare för ett herrlag på elitnivå.
Mitt hjärta blir varmt. Hoppfullt.
Det är ju precis därför vi gör det här!
Det här är ett av syftena med BIK på besök.
När jag själv var i hennes ålder var det ett obestridligt faktum att tjejer inte spelade hockey. Jag har till och med en vackert illustrerad uppslagsbok för barn som statuerar att hockey är en sport för killar. Det spelade ingen roll att hockey var min stora passion (jämte hästar) och att jag tog varje möjlighet jag fick att spela med killarna när vi hade skridskor på schemat i skolan. För mer än så kunde det aldrig bli, det visste jag. Tjejer spelade inte hockey. Punkt.
Jag lyckades få in en liten fot i hockeyns värld, trots allt. Via studier inom sportkommunikation och en egen hockeyblogg hittade jag klubben i mitt hjärta och under snart tre säsonger har jag försökt bidra på de sätt jag kan.
Från BIK Karlskogas sida har jag aldrig känt mig ifrågasatt. Men fortfarande möter jag ofta den här förlegade attityden bland både kvinnor och män. Den obligatoriska frågan om vems fru, mamma eller syster jag är eftersom ingen kan föreställa sig att jag skulle vara här av eget intresse och än mindre att jag frivilligt skulle ha samlat ihop ett gäng högskolepoäng i ämnet. Det hände så sent som för ett par veckor sedan när jag fick frågan om vilken av spelarna jag var mamma till.
Inte av elakhet, bör betonas, utan på grund av inlärd attityd.
Attityder är viktiga.
Attityd är en av de fyra hörnstenarna i BIK på besök.
Attityden till varandra – hur vi inkluderar, respekterar och peppar varandra. Hur vi gemensamt sätter upp och följer gemensamma regler. Hur vi tar skola och utbildning på allvar. Men också att nyansera den skadliga och ständigt reproducerade bilden av hockey som macho, där man måste vara, se ut och agera på ett visst, stereotypt sätt.
BIK på besök är inte något inköpt, färdigt koncept utan något som vi utvecklat i tätt samarbete med skolorna. Faktum är att det började med en kurator som frågade om inte laget kunde komma och berätta om BIK-andan och hur man arbetar med frågor som värdegrund, kompisskap och regler.
För min egen del började planerna gro när jag under mina studier i sportkommunikation kom i kontakt med CSR, eller Corporate Social Responsibility, som är det tjusiga, affärsmässiga namnet för något som ligger både mig, BIK och Hockeyallsvenskan väldigt varmt om hjärtat. På ren svenska handlar CSR om att på olika sätt ta ansvar, bidra och ge tillbaka till samhället.
Det här kan man göra på många olika sätt men det viktiga är att man ger utan baktanke, för att man brinner för något och utan någon egentlig annan vinst än allas vår gemensamma.
Rent konkret innebär BIK på besök att vi, utifrån dialog med den beställande skolan, lägger upp ett innehåll utifrån just den aktuella klassens behov och önskemål. Värdegrund, kompisskap, regler och attityd till skolan är skolornas vanliga teman, ofta i kombination.
Spelarna kommer sedan till klassen, berättar om sig själva och svarar på de frågor som eleverna och lärarna förberett, till exempel om hur man löser konflikter i laget eller om spelarnas egen skolgång. Ibland kan det handla om att klassen har svårt att enas om och följa regler, exempelvis för fotbollsspel under rasten, och då kan spelare och elever gemensamt diskutera fram och enas om nya regler som sedan sjösätts under rasten. Spelarna deltar aktivt och efter rasten utvärderas reglerna och hur de funkat.
Gemensamma regler och att förhålla till dem så att situationen fungerar bra för alla är således den andra hörnstenen.
Att lyfta fram skolan som viktig och peppa eleverna till att plugga är den tredje hörnstenen.
Vi möter nämligen många unga lirare med proffsdrömmar som tror att skolan därmed är oviktig. Spelarna berättar om en helt annan verklighet där man dels bör gå gymnasium, dels måste planera för en tid efter hockeyn. Även om man lyckas passera det smala nålsöga som leder till att man som ung vuxen kan leva på sin sport krävs för en stor majoritet spelare även en andra karriär – som dessutom kan vara bara en förödande knäskada bort.
Under raster och andra praktiska moment ser spelarna till att uppmärksamma och inkludera alla elever och att inte bara spela klassisk landhockey utan även delta i andra aktiviteter som kanske inte har lika hög status på skolgården. Under vinterns coronasäkrade utomhusbesök deltog spelarna i idrottslektionerna på kommunens uteisar med fokus på att peppa och leka med alla elever oavsett tidigare skridskovana.
Inkludering är nämligen den fjärde och sista hörnstenen.
Alla ska få känna sig sedda, oavsett om de själva spelar hockey eller inte. Under besöken är ett av spelarnas uppdrag att uppmärksamma och bekräfta de elever som av någon anledning inte vågar sig fram.
Givetvis är ett uppdrag att små lirare få spela hockey med sina idoler, men det händer något alldeles extra när spelarna gör andra saker, som när ungarna istället får lära dem att spela king eller när man hoppar hopprep tillsammans. Före pandemin fick vi egna blåvita käpphästar som förhoppningsvis kommer följa med ut längre fram.
Att spelarna visar att de också kan vara nya och osäkra och att de gärna provar annat än att spela hockey är förstås ett sätt att krossa hierarkier och stå upp för allas lika värde.
Med de här besöken vill vi nå ut till dem som, liksom jag en gång, av olika anledningar står på utsidan. Kanske för att någon sagt att hockey inte är något för dem eller för att olika hinder står i vägen. Kanske för att man inte haft någon relation till sporten tidigare, eller för att bilden av hockey varit negativ.
Vi vill visa att alla BIK:are är viktiga, alla räknas och alla behövs. De på isen, de på läktarna och de funktionärer och ledare som (ofta ideellt) drar ett tungt lass för att allt ska funka.
Vi har, som bekant, bara varandra!
Dagen efter det magiska mötet på Bråtenskolan påbörjade en elev sin egen hockeyresa i BIK Karlskogas tjejlag, inspirerad av mötet med sina idoler. En underbar nyhet.
Men spelarnas besök handlar förstås om mer än hockey. Det handlar om att få höra till men ändå våga vara sig själv. Om att sätta upp och följa sina drömmar. Om vänskap och samarbete och om att respektera och uppmuntra varandras olikheter och behov.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, många stenar kvar att vända på för att ge tillbaka och för att fortsätta utveckla sportens och BIK Karlskogas värdegrundsarbete.
Men BIK på besök har visat sig vara ett bra första steg. Vi har fått överväldigande positiv feedback av såväl elever som skolpersonal och spelarna själva tycker att besöken ger mycket tillbaka. Det är aldrig svårt att få dem att ställa upp.
Jag ser även goda utvecklingsmöjligheter. Varför inte genom besök i andra verksamheter eller som en del i satsningar på till exempel mångfald och ledarskap. Med satsningen på ett LIP-gymnasium för killar och tjejer som vill fortsätta spela hockey trots att man inte kommit in på ett riksidrottsgymnasium tar klubben och kommunen ytterligare ett steg mot inkludering och breddning.
BIK Karlskoga ser fram emot nästa utmaning!
Är det hos dig, i din verksamhet?
