Forwarden Sebastian Collberg är 27 år, rightare och ny i klubben sedan han under våren kritat på ett kontrakt över två säsonger.

Närmast kommer han från Frankfurts lejon i den tyska andraligan, men Sebastian har ett mycket spännande cv som spänner sig från moderklubben Mariestad BoIS via hockeygymnasium i Frölundas regi till SHL-spel, och spel i såväl Nordamerika som Europa samt juniorlandskamper på varenda nivå. Lägg därtill ett antal medaljer och utmärkelser och vi skulle antagligen kunna prata i timmar om alla upplevelser han, trots sin relativa ungdom, varit med om och alla erfarenheter han tagit med sig från dem.

Men som vanligt börjar vi på mammas gata, vilken alltså i Sebastians fall, ligger i Mariestad. Att det skulle bli hockey för unga Sebastians del berodde, som så ofta, på familjen.

”Pappa spelade och min farfar har spelat så jag började när jag var ganska liten. Jag kände nog ganska tidigt att jag var ganska duktig på det, även om det gick ganska bra även i fotbollen. Men valet var ganska lätt, från det att jag fyllde 14 var det hockey som gällde.”

Du spelade tidigt med äldre spelare, som 14-åring spelade du till exempel med både J18- och J20-laget hemma i Mariestad BoIS och året efter blev det debut med A-laget i Division 1.

”Utvecklingsmässigt var det nog bra, det var nog lite för lätt för mig att spela med jämnåriga och det var bra att få komma upp och testas lite mer. Man blev lite äldre tidigare och lärde sig mycket om hur saker funkar. Jag tror att det var bra.”

Satsningen gav effekt och tittar man på hans juniorår var han ofta yngst eller åtminstone en av de yngsta i sina lag. Ta till exempel SHL/Elitserien där han som tionde yngste genom tiderna debuterade med Frölunda i december 2010 drygt två månader innan han skulle fylla 17 år. Med Frölundas juniorer vann han säsongen 10/11 SM-guld med både J18 och J20 och tog även hem European Trophy Junior. Själv ingick han i ET:s all star-lag.

Redan som 15-åring spelade han sin första landskamp med U16 och sedan följde han med upp i U17, U18 och U20. Han har deltagit i den prestigefulla turneringen Hlinka Gretzky Cup och spelat VM med juniorkronorna hela tre gånger. Facit på de tre VM-turneringarna på J20-nivå är för övrigt imponerande två silver och ett guld. Säsongen 11/12 tog han silver med både U18- och U20-truppen.

”Ett mål har ju alltid varit att få spela i landslaget och det var häftigt att få komma med redan som 16-åring. Jag tror att jag var den första spelaren från Mariestad som lyckades med det och de är klart att det var häftigt att få vara med under hela resan från det att jag var 16 till jag var 20. Det har varit otroligt roligt, och det är ju lite galet med tre JVM-finaler där man fått vinna en. Det känns nästan overkligt nu när man tänker tillbaka… Fullsatta läktare i Calgary när vi vann, sånt glömmer man inte!”

Några speciella som sticker ut av dem du spelat med och mot under de här turneringarna?

”Vi hade ett riktigt bra lag sista året när vi spelade i Malmö. ’Foppa’ kom, Elias Lindholm hade hunnit spela några matcher i NHL redan då… Men hälften av dem jag spelade med spelar ju i NHL idag så det var många duktiga spelare. Även bland motståndarna är det väl liknande siffror. Men vi fick ihop något bra med laget i princip varje år.”

Framgångarna har sannerligen inte bara handlat om att han spelat i starka årgångar, Sebastian själv var under junioråren produktiv med ett stundtals nästan hysteriskt poängsnitt som så gott som alltid låg en bra bit över en poäng per match.

Vilka erfarenheter tar du själv med dig som spelare?

”Att få spela på internationell nivå och hårt motstånd var förstås utvecklande men det jag främst tar med mig är gemenskapen med laget. Man hängde ihop 3-4 veckor under varje turnering och blev tajt som gäng. Så det jag minns mest är hur roligt det var, hur kul vi hade som lag.”

”Åren i Frölunda var också väldigt bra. Vi vann både J18 och J20-guld under mitt första år där och jag fick prova på spel med A-laget redan den säsongen, om jag minns rätt. Kanske var det lite tidigt med A-laget, så här i efterhand tror jag att det nog hade varit bättre att stanna och få lite mer speltid i juniorlagen.”

Många spelare som jag pratat med nämner just detta, att det kan bli ett stort kliv och att det inte bara är positivt att få spela med A-laget.

”Ja, jag har också hört fler spelare säga det. Det är klart att man lär sig mycket av att träna och spela med A-laget men jag var bara 16-17. Det blir oftast betydligt mindre speltid i A-laget än man skulle ha fått i juniorlaget, inte minst i powerplay och liknande. Men det är klart att det är svårt att säga nej när man hamnar i det läget, det är en dröm. Men jag att vi blivit bättre på att tänka på de här sakerna i Sverige. Speltid är viktigt för att en ung spelare ska få möjlighet att utvecklas.”

Hinner man med mentalt – och kanske också att njuta lite – när det händer så mycket som det stundtals gjorde och med så många lag att spela i?

”Det är klart att det var kul men jag tror att vi spelade J20-semifinal på förmiddagen och J18-final samma eftermiddag. Dagen efter var det final i J20 och när vi klev av isen efter segern fick jag höra att jag skulle packa väskan och åka direkt till flygplatsen för att följa med 93:ornas VM-lag. Den helgen var ganska hektisk, haha. Vi spelade i Stockholm så mina föräldrar fick åka till Göteborg t o r för att hämta mitt pass så att jag kunde följa med.”

2012 draftades han av Montreal Canadiens i den andra rundan och som 33:e spelare totalt det året.

”Det var också häftigt. Det var verkligen en riktig pojkdröm! När säsongen var slut åkte jag över och spelade två matcher (med dåvarande farmarlaget Hamilton Bulldogs, min anm) och så var jag med på deras Main Camp. Vi bestämde att jag skulle stanna i Frölunda ett år men säsongen efter blev jag tradad till (New York) Islanders. Man hade inte riktigt koll på hur det funkade på den tiden, så det blev en liten chock först. Men jag trivdes bra i Islanders organisation under de två säsonger som jag tillhörde dem.”

Bridgeport Sound Tigers heter Islanders farmarlag i AHL och där blev det totalt 85 grundseriematcher och ytterligare tre play off-matcher för Sebastian under de båda åren. Totalt gjorde han 28 (7+21) poäng under dessa.

”För min del blev det tufft. Inför det första året opererade jag en skada som gjorde att jag inte kunde förbereda mig på bästa sätt. Fysiskt var jag nog inte riktigt redo efter en hel sommar med rehab. Men som erfarenhet var det en rolig tid med annorlunda spel. Det var tätare, tuffare och mycket lärorikt. Första året var jag skadad en del, andra året var lite bättre för min del, tycker jag, även om det inte blev så många poäng.”

Sebastian lyfter också fram erfarenheten att som tonåring etablera sig i ett nytt land, långt hemifrån.

”Det handlar inte bara om hockeyn, det är även ett stort steg och mycket ansvar att ta utanför isen. Man växer som person när man får ta hand om saker själv, som till exempel när jag fixade lägenhet och allt sånt. Det är liksom inte bara att ringa morsan och be henne ta flyget över, haha.”

Alla de här sakerna som du varit med om i ung ålder, och som måste ha inneburit en del press och stress, måste ha påverkat dig som person och som spelare?

”Ja, det är klart men samtidigt var jag så ung då och det ligger det långt bakom mig nu att man nästan glömt bort allt man varit med om. Det blir nästan lite ’just, ja’ det gjorde jag också’ nu när vi pratar om det.” Han skrattar lite.

Efter två år i Nordamerika vände Sebastian hemåt mot Sverige och SHL. Den här gången i Rögle som på vårkanten den första säsongen tvingades kvala sig kvar mot inga andra än just BIK Karlskoga.

”Det var kul att komma hem igen med de erfarenheter jag hade med mig från AHL. Jag trivdes bra i Rögle även om det gick lite tyngre för laget. Vi spelade ju mot BIK under våren och lyckades vinna. Sedan kom Abbott-bröderna in och drog i gång en process, men under andra året fick jag en skridsko över låret och sedan också en bruten handled vilket i princip höll mig borta från spel från jul och resten av säsongen."

"Jag har haft några skador som ställt till det för mig, inte minst som de ofta dykt upp när jag befunnit mig i några av mina bättre faser under säsongen. Det blev rehab av handleden hela den sommaren och det är klart att det tärde på mig.”

Efter en säsong i Timrå under deras förra sejour i SHL bestämde han sig för att prova på spel i utlandet. Flyttlasset gick till Grazz99ers i den populära österrikiska högstaligan EBEL.

”Det var fem svenskar till plus andratränaren (Jens Gustavsson, min anm) och vi var ett riktigt roligt gäng. Hockeyn var också rolig – lite mer offensiv och lite mindre uppstyrd än i SHL. Det var mer fart och fläkt, skulle jag säga, vilket är kul för oss spelare eftersom det blir lite fler lägen. I CHL fick vi möta Frölunda i gruppspelet och vi slog dem på bortaplan, vilket förstås var väldigt roligt.”

Sebastian hade gärna stannat kvar i Österrike men nu blev det inte så. I stället fick han inför fjolårssäsongen ett lockande erbjudande från Löwen Frankfurt i den tyska andraligan, DEL2, som stod inför en spännande säsong: från att ha varit stängd öppnades DEL för avancemang.

”Löwen är ett topplag i DEL2, som jag nog skulle säga håller ungefär samma nivå som Hockeyallsvenskan. Dessutom spelar de samma typ av offensiva hockey som i Österrike, en hockey som passar mig. Satsningen på att gå upp tyckte jag var en bra sporre. Tyvärr blev det inte så.”

Sebastians egen säsong blev dock produktiv trots det uteblivna avancemanget: 35 (13+22) poäng på 39 matcher. Tillsammans med familjen vände han dock hemåt igen, mot Sverige och en ny jakt på avancemang – nu i Hockeyallsvenskan och med BIK Karlskoga.

Hur kommer det sig att det blev BIK inför den här säsongen?

”Jag har kollat en del. Hockeyallsvenskan känns som en roligare liga med lite mer upp-och-ned-spel än SHL, vilket jag ju gillar. Jag har även kollat på BIK, hur man spelar, och tror att det också passa mitt spel väldigt bra. Jag blev sugen och bad tidigt min agent kolla om det fanns någon plats för mig här. Så det var faktiskt jag som hörde av mig först.”

Ja, Sebastian var en av många som följde BIK under våren, bland annat under de heta bataljerna med Björklöven om en finalplats.

”Självklart följde jag dem, vilka roliga matcher. Herregud, vad tajt det var.”

Däremot kände han inte någon i laget, förutom Mariestadsbördige William Pethrus, också han ny inför säsongen, innan han kritade på. Att även lagkamraten från första säsongen i Rögle, Lars Volden, skulle komma att spela i BIK visste han förstås inte heller.

”Jag pratade med (Emil) Kruse som jag spelade ihop med i Rögle och han hade bara gott att säga. Spelarna verkar ha väldigt roligt ihop och trots att jag inte varit här så länge än känner jag att både jargongen och hur det funkar här passar mig väldigt bra.”

När jag pratade med ’Daggen’ häromveckan sa han att du imponerat på honom så här långt under försäsongsträningen. Hur tycker du själv att det känns så här långt? Ser träningen ut som du är van vid?

”Kul att höra! Det är ju tidigt än men jag känner mig i bra form och skadefri. Jag hoppas få en bra sommar och därmed kunna komma in bra tränad inför säsongen. Träningen är lite annorlunda uppbyggd än den jag varit van vid tidigare, men då har jag ju å andra sidan kört själv de senaste somrarna i och med att jag spelat utomlands."

"Det är mycket roligare att träna tillsammans med ett lag och det ger också de där extraprocenten som är svårare att få ut på egen hand. Eftersom säsongen blev framskjuten spelade vi extra länge i år så upplägget med fokus på kvalitet framför kvantitet är också väldigt bra, tycker jag.”

Hur skulle du vilja beskriva dig själv som spelare?

”Snabb på rören. Jag tycker att jag ser spelet bra, och så ett bra skott. Det är väl mina främsta kvaliteter. Förhoppningsvis ska jag kunna hänga dit några puckar i powerplay, också.”

Vad skulle du vilja utveckla hos dig själv?

”Hela spelet under hela säsongen. Inte dippa för mycket utan hitta en bra nivå hela vägen.”

Vilken roll i lagbygget har du, Torsten och tränarna pratat om för din del inför säsongen?

”En offensiv roll, det är det jag ska bidra med. De vill ha en sniper som kan nypa in puckarna och det är det jag är här för att göra!”

Mål eller assist, vilket föredrar du?

”Mål!” Svaret kommer blixtsnabbt och utan tvekan.

Tillsammans med familjen håller Sebastian i skrivande stund på att planera för en flytt till Karlskoga. Under försäsongen har han pendlat den dryga timmen enkel resa till Karlskoga tillsammans med Pethrus, också han nu på väg att flytta in i en lägenhet i Karlskoga.

Sebastian hade en speciell tanke med att välja ett tvåårskontrakt.

”De senaste åren har jag varit ett år på varje ställe. Två är känns lite tryggare, speciellt när man som jag har familj. Min dotter är två år nu, det börjar bli dags för henne att börja på förskola och då är det skönt att slippa flytta runt och i stället skapa lite stabilitet i vår tillvaro.”

Till sist: Vilka tidiga egna mål har du inför säsongen?

”Jag kommer från en ganska bra säsong poängmässigt och vill fortsätta där jag slutade. För lagets del vill jag vara med och bygga på det som var i fjol och ta det där nästa steget.”