Stolta BIK:are: Gert Olsson om tjugo år med BIK Karlskogas intro.
Publicerad: 2021-11-06
Gert Olsson har efter många år som stolt BIK:are, varav tjugo säsonger i introgruppen, mycket spännande att berätta om trilskande katter, oberäkneliga smällar och häftiga ögonblick.

Antalet matcher i Nobelhallen som Gert Olsson har misssat under de senaste tjugo säsongerna är lätträknade. I sin roll med introt är han en viktig del av matchupplevelsen - han fixar inte bara rök och eld utan är också en av de sista personerna som spelarna ser innan de går ut till match. Vi satte oss ned för att prata häftiga minnen och galna upplevelser från en unik position i arenan.

Men vi ska väl börja från början: Gert har varit hockeyintresserad så länge han kan minnas. Han är uppvuxen i Kristinehamn och det första laget han följde var Färjestad BK. När han gick på högstadiet började han att åka på matcher tillsammans med kompisarna.

”Vi tog tåget till Karlstad, åt på Clock och gick på matchen. 50 kronor betalade vi totalt för resan, en hamburgaremeny och hockeybiljetten. En viss skillnad från idag, men det här var ju ett par tre år sedan, haha.” Han skrattar gott. ”Vi talar om början av åttiotalet, alltså”, förtydligar han.

Under nittiotalet började fokus alltmer skifta över till BIK Karlskoga.

”Det började med att jag flyttade till Karlskoga och min dåvarande flickvän och numera ex-fru (Annelie Gustavsson, också mångårig supporter och uppskattad funktionär med stationering i BIK-shopen). Som hockeyintresserad började jag gå och se matcherna även här i Nobelhallen och tyckte direkt att det var väldigt roligt här. En känsla för klubben började växa nästan direkt och även om jag fortfarande ser en del matcher med Färjestad har jag inte samma brinnande känsla för dem som jag har för BIK. BIK har gett mig otroligt mycket genom åren.”

Gert och hans familj är alla hockeybitna och det har blivit många BIK-matcher genom åren – inte sällan även på bortaplan.

”Vi for runt och såg matcher lite överallt – från tre, fyra gubbar som drog ned till Troja till busslast till olika ställen. Jag har sett många matcher och många olika hallar. Inte minst vi såg många matcher mot de närliggande lagen – som till exempel fajterna mot Kumla när Kåberg spelade där. Då hatade vi honom som pesten – men när han när han sedan kom hit blev han Gud. Det är ju så det funkar, haha.”

När vi kommer fram till ’nuet’ i Gerts egen hockeyresa talar vi om för ganska exakt 20 år sedan när han fick en spännande förfrågan:

”Jag fick en förfrågan av Christer Sundell. Han har varit aktiv i hallen väldigt länge och det var han som drog i gång arbetet med introt. Han visste ju att jag var väldigt hockeyintresserad och en dag frågade han mig: ’Du, Gert, är du sugen på något riktigt häftigt? Jag behöver hjälp med introt, vill du vara med?’. Jag tänkte inte ens efter, utan svarade, ja, bara så här!” Gert knäpper med fingrarna för att illustrera den mikrosekund betänketid som han behövde.

”Jag visste ju att det skulle vara något alldeles extra att få vara med om. Tekniskt sett är arbetet med introt här det roligaste jag har gjort i hela mitt liv.”

Han utvecklar:

”Spänningen runt omkring och framför allt att få spelarna på nära håll, får se hur de fungerar i sin laddning och att de blir peppade av musiken och introt vi bjuder på. Om jag inte här helt ute och cyklar är det tjugo säsonger nu som jag har hållit på och jag har inte ångrat mig en enda gång.”

Det är en otroligt häftig känsla när introt drar igång. Det räcker att det testkörs i arenan en vanlig vardag när jag går igenom Nobelhallen för att pulsen ska öka och hockeysuget kommer. Även Gert kan fortfarande, efter alla år, få ståpäls där han står alldeles vid spelarnas entré.

”Håren reste sig på mina armar vid första hemmamatchen när vi drog igång ’gladiatorlåten’ (Now we are free, temat från filmen Gladiator, min anm). Den låten är sanslöst mycket kult i den här staden och det är skönt att vi har hittat tillbaka till den. När den kom, under tidigt 2000-tal var den både en publikfavorit och en spelarfavorit. Den som önskade den låten var Calle Steen. När han kom hit började den nya eran för BIK, tycker jag. Det var en ny generation av spelare som kom hit, som verkligen gjorde allt och spelade för laget.”

På den tiden hade A-laget sitt omklädningsrum på andra sidan isen och entrén ägde rum där ismaskinen kör in och ut.

”På den tiden hade vi 'svårare' grejer att leka med än vi hade idag i form av elektrisk pyroteknik. Vi hade ramper ute på isen där raketer fräste och det small en del. Det var otroligt häftigt.”

Det här var före de mediashower som dagens moderna arenor kan bjuda på med projektorer mot isen, högupplösta tv-skärmar på jumbotronen, ledramper och integrerat ljus, ljud och bild.

”I början var det vi i introgruppen som själva gjorde och la fram ett förslag för hur vi tyckte introt skulle vara. Eftersom det sällan var någon som opponerade sig fick vi ofta bestämma. Det kunde vara någon spelare som tyckte något eller önskade något, som till exempel Calle Steen gjorde, och då byggde vi upp introt efter det. Så var det ganska länge men idag är det mer mediastyrt, vilket kräver betydligt mer teknik bakom.”

Just osäkerhetsfaktorn bakom det mer analoga introt var både läskig och en del av charmen.

”Det kunde gå lite hur som helst. Funkade inte en raket, ja, ’that’s it’!” Han skrattar gott. ”Det fick helt enkelt bli som det blev. Det var hände titt som tätt – en blindgångare eller något annat av diverse olika saker som kunde gå fel – men det var samtidigt en del av tjusningen.”

Starka känslor som delas med många andra är grunden till supporterskap och Gert bär många minnesvärda, känslostarka ögonblick med sig.

”Känslan innan, när man kan känna karlskogapublikens förväntan och så, framför allt, när spelarna är på väg in är obetalbar. Det var en häftig tid när först Steen och framför allt Kåberg kom in. Då exploderade verkligen hockeyn här i Karlskoga. Kåberg var en otrolig publikfavorit och jag är säker på att han ensam drog flera hundra extra till publiken. Det kvittade om du var på ICA eller Konsum, alla pratade om Kåberg och undrade vem han skulle sopa på eller han skulle tackla i nästa match.”

”Snacket gick hela tiden och det var verkligen en speciell känsla innan match när man stod där och skulle släppa ut honom och resten av laget på planen. Det är ett av de häftigaste ögonblicken för min del, att få vara med och klappa honom på axeln och peppa honom inför mötet med publiken.”

En del äldre supportrar som har varit med om pyroteknik saknar det, andra inte. Det finns också en ny generation som inte har upplevt det. Varför ser vi det inte längre idag i arenorna?

”För det första är det väldigt dyrt med pyroteknik. Elektrisk pyroteknik, som vi använde, kostade nog ett antal tusen kronor varje match och då hade vi ändå kontakter som hjälpte oss hålla ned priserna. Men framför allt handlar det om säkerhetstänk med strikta regler, speciellt för evenemang inomhus. Det är ingen klubb i SHL eller HockeyAllsvenskan som kör detta längre, inomhus är det främst eld och rök som gäller.”

Helt otippat är det kanske inte att det tillkommit en del regler. Gert skrattar gott åt en del minnen som antagligen skulle förfära dagens säkerhetsansvariga men som lyckligtvis kan ses som preskriberade vid det här laget.

”Ja, det hände en del grejer… Som i början när vi började diskutera om vi skulle ha smällare. ’Vi är ju Bofors, det är klart att det ska smälla här. Det här är ju en kanonstad’, tyckte jag. Christer tog hem några stycken smällare som vi skulle prova. Uppe längs med taket här i Nobelhallen går en ramp som man kan använda för att komma ut på jumbotronen. På den satte vi en nätlåda med fyra smällare i. Jag kommer aldrig glömma den här dagen, det var en söndagseftermiddag och Henrik Larssons lag (94:orna) tränade på isen. Då var han inte gammal och definitivt inte lika stor och kaxig som han är idag, haha. När vi tryckte av en av smällarna höll de på att skita på sig. De blev verkligen livrädda och jag kan säga att vi fick äta upp det där ett bra tag… Men så här i efterhand är det ju en jäkligt rolig grej.”

(Jodå, vid en snabb kontroll med ’Kingen’ efteråt finns det fortfarande ett svagt minne kvar av smällen. Han kan dock lugna oss med att inga lirare slutade på grund av the big bang.)

Gert minns många av dagens lirare från deras första trevande skär.

”Jag har ju varit med så länge nu att jag har följt många av spelarna i A-laget sedan de var små. ’Daggen’, Johan Larsson och allihop. Herregud, jag minns bland andra när jag skickade Alexander Leandersson på isen för att skyffla snö när de var så här små”, säger han och måttar knattestorlek med händerna.

”Sedan händer det ju saker ibland bakom kulisserna som folk kanske inte alltid märker. Det kan hända även den bäste att han glömmer att ta av skridskoskydden innan han ska kasta sig ut på isen. Det har hänt ett antal gånger att det har tagit tvärstopp för en del”, ler Gert utan att avslöja några namn.

Tiden som Bobcats innebar en ny utmaning för introgänget:

”När vi hade kommit så långt att vi använde den där katten som var gjord av plywood hände det också en del. ’Katten’ var fruktansvärt tung och obehaglig att hållas med överhuvudtaget. Den var väldigt jobbig att hantera och så tung att flytta på att vi var fyra man som hjälptes åt när det var dags att ställa fram den. Den hade ispiggar som man var tvungen att se till att de fastnade ordentligt i isen för att den skulle stå still. Men det hände ändå att vi var både tre och fyra gubbar som stod och nödhöll den för att den skulle stå kvar.”

”Det var säkert ingen annan som märkte något men svetten sprutade och man var ganska nervös, haha. Det var nämligen alltid något med den där, man visste aldrig riktigt vad som skulle hända. Någon spelare körde in i kanten så att katten stack iväg ut på isen, en annan gång fick vi inte bort skynket som täckte ingången i tid. Vi fick stå och lyfta på det så gott vi kunde och så fick spelarna ducka för att komma ut.”

”Vi hade dessutom ett snöre på baksidan som något var tvungen att hålla i när vi skulle hissa ned katten och en gång gick det plötsligt av. Det blev en rätt go’ smäll i isen, kan jag berätta.”

Kan vi sammanfatta det som så att lodjursentrén inte var ditt favoritintro?

”Absolut! Det var mycket nerver men samtidigt hade vi väldigt roligt. Det var häftigt på sitt sätt, en del av klubbens historia.”

Sedan kom epoken med en dukvariant.

”Vi fick en duk istället, även om den var tjockare, läderaktig och ganska tung. Den katten hissade vi upp i taket inför varje match och hissade ned den på isen under introt till häftig musik. Men även där uppstod ibland ett visst tumult – som när den fastnade halvvägs eller när vi inte har fick upp den igen och domarna stod och svor åt oss, haha. Det var ju också lite speciellt men samtidigt hade vi väldigt kul och kan skratta åt det än idag.”

Gert konstaterar att introt är en viktig del av upplevelsen för alla parter.

”Framför allt tror jag att folket som gick på matcherna uppskattar ett bra intro. Känner folk att musiken inte är klappvänlig, ja då blir det inte samma tryck i hallen. Det är också viktigt att folk som kommer hit får en bra presentation av laget. Pyron var uppskattad när vi kunde köra den, vi bestämde själva när vi skulle trycka av bomberna och det gjorde att det blev ett överraskningsmoment i varje match. Vi gjorde lite som vi kände för dagen. Pyron bidrog med definitivt med ytterligare en dimension. Jag tror också att introt och musiken är viktig även för att få i gång spelarna.”

Hinner du njuta något när du själv är mitt uppe i händelsernas centrum?

”Jag har inte missat många matcher här i Nobelhallen under de här tjugo åren så det finns så otroligt många häftiga ögonblick som jag har fått varit med om och som har gett mig så mycket som människa. En händelse som fastnat är när Carl Berglund gör målet mot AIK och vi vinner och får kvala mot Rögle. Men det finns så många minnen, så många otroligt duktiga spelare som har spelat i BIK Karlskoga. Det är jäkligt roligt att se hur många framgångsrika spelare som klubben har fostrat.”

”Sedan har det givetvis inte bara varit glädje, det har också förekommit besvikelse när matcher inte gått som vi önskat. Förr var jag som en sprattelgubbe därnere, jättenervös för hur det skulle gå. Men nu är man lugnare, man kan hantera en förlust eftersom man vet att det är så det funkar i idrottens värld. Man klappar om spelarna, bara.”

”Det är den stora skillnaden idag, med den nya ingången har vi som jobbar med introt kommit betydligt närmare spelarna och laget. Man får möjlighet att prata med dem och klappa om dem, både inför matchen när de värmt upp med fotboll och under och efter matchen. Den närvaron ger en häftig känsla, tycker jag, och jag gläds otroligt mycket med dem när det går bra för dem."

"Man hoppas ju att spelarna tycker att vi gör ett bra jobb och förstås även att publiken får ut något av det vi gör. Det är det som driver en. Jag vet att när vi började med den där dunken i ryggen fick jag höra från spelarna på avslutningsfesten efter säsongen att de uppskattade det väldigt mycket. Det är väldigt kul att det lilla man kan bidra med faktiskt kan göra skillnad."

Till sist: Hur skulle ditt optimala intro se ut om du fick fria händer att skapa ett eget?

”Om jag fick välja skulle jag nog kunna tänka mig någon form av ’öppning’ igen som spelarna åkte ut genom. Kanske inte i form av en katt, haha, men någon form där vi kan ha ramper med eld och rök som samordnas till en häftig effekt. Rätt musik är viktig och jag gillar, som sagt, att vi tagit tillbaka 'gladiator' eftersom den har en historia här. Ombyggnaden känns också spännande, kanske ger det även oss möjlighet att utveckla introt ännu mer…"


Kom till Nobelhallen och upplev vårt maffiga intro med egna ögon! Köp din biljett till våra hemmamatcher här.

Säkra din plats i arenan genom att välja årskort - läs mer och boka här.

Kommunikation, Privatmarknad och CSR Marie Angle