Krönika: Vi har bara varandra

11 mars 2019 11:00

Tillsammans har vi, stolta BIKare, tagit oss hit och tillsammans tar vi oss nu an årets höjdpunkt, Play Off. Här kommer en krönika om vad som kommer att krävas för att BIK ska spela länge i vår.


’It´s the most wonderful time of the year’ sjunger Andy Williams i den klassiska julsången. För oss som älskar hockey infaller årets bästa tid först betydligt senare under vintern men med lite tur varar även den julen ’än till påska’.

Grundserien är färdigspelad. Sida vid sida har vi, stolta BIKare, tagit oss hit och tillsammans tar vi oss nu an Play Off.

Vi som har följt laget från försäsongen och till nu har fått vara med på en spännande utvecklingsresa med en rejäl, bokstavlig, dos av blod, svett och tårar. Vi har börjat få en aning om vad det här gänget är kapabelt till. Det finns så mycket rutin, så mycket framtid och talang och så mycket vilja i BIK anno 2019.

Men det är samtidigt en ung trupp med många nya spelare och, precis som för alla grupper som vill uträtta stora saker, krävs tid och en stor portion hårt arbete för att skruva ihop och smörja upp maskineriet. Det vi som inte deltar på isen kan bidra med i den processen är tålamod och tilltro.

För att ett lag ska gå långt, och kanske till och med hela vägen, krävs oerhört mycket. Så här års är alla lag som fortfarande spelar skickliga, samspelta och taggade.

Efter många år i hockeyns värld tycker jag mig kunna urskilja fyra grundläggande faktorer för ett framgångsrikt slutspel eller playoff.

Bredden är den första – man kan inte förlita sig på en eller två frälsare eller en producerande kedja. Fler måste kliva fram, inte minst när matcherna duggar tätt och många huvuden är trötta och kropparna småskadade.

Dessutom krävs spets – spelare som kan göra det där lilla extra, som överraskar och tar ytterligare ett kliv under press.

Den tredje faktorn är inställning. Gruppen måste ha kommit samman, alla ska ha tagit sin roll och vara överens om hur man ska spela. Alla måste lita till hundra procent på varandra och vara redo att göra precis allt som krävs för laget.

Efter att ha hängt med det här gänget under hela säsongen är jag övertygad om att vi har både en bra bredd och individerna som kan vara tungan på vågen. Visst har vi varit drabbade av och dras fortfarande med en del skador, men vi har också fått in ett par fina nyförvärv som snabbt acklimatiserat sig och börjat leverera.

Den snabba acklimatiseringen ser jag för övrigt som ett kvitto på den fantastiska inställning som är ett av BIK:s främsta vapen.

Alla spelare, nya som gamla, pratar om den.

BIK-andan.

Den som gör BIK jobbigt att möta men som omfamnar och lyfter alla som drar på sig BIK-tröjan.

Jag har mött den själv. I höstas kom jag till BIK som ny skribent, nervös och en smula bortkommen stod jag där i Nobelhallens inre inför mitt första möte med laget och läste på väggen: ”Vi har bara varandra.” De kände inte mig och jag kände inte dem.

Jag hade inget att oroa mig för, skulle det visa sig. Från första dagen har jag blivit behandlad som en i gänget. Känt och mötts av tillit och värme.

Vi är ju alla stolta BIKare och vi strävar alla mot samma mål. Tillsammans. Och alla behövs.

Inga konstigheter.

”We have only each other.”

Jag föll som en fura - det är lätt att älska det här gänget och allt det står för. Nu är jag fast.

Gemenskapen, att man ser och tar hand om varandra, är en del av BIK-andan. Tävlingsinstinkten den andra.

I BIK tävlar man i allt. Hela tiden. Oavsett om man är på isen eller vid sidan om. När man kommer ned i omklädningsrummet efter en förlust är det svarta ögon, sammanbitna käkar och tyst som i graven. När man möts igen nästa morgon är förlusten bearbetad, eventuella lärdomar dragna och fokus ligger på nästa match. Det är gliringar, glittrande ögon, ivriga diskussioner om allt mellan himmel och jord blandat med taktiksnack. ”Det är alltid kul att komma hit till Nobelhallen”, som spelarna själva uttrycker det.

Samtidigt som man tillåts vara sig själv och sticka ut, finns det en stor ödmjukhet inför gruppen och den roll man har i den. Man lyfter hela tiden fram varandras insatser, poängterar att alla behövs. Hårt slit i egen zon i numerärt underläge är kanske inte lika glamouröst som att göra poäng framåt men båda är lika viktiga.

Den ena femmans uppoffrande och målmedvetna arbete bäddar för nästa femmas framgång.

Bredden, spetsen och inställningen finns således.

Då återstår den där fjärde och sista faktorn.

Tur.

Tur som i en bra lottning och ett, efter förutsättningarna, fördelaktigt spelschema. Det har BIK, i och med femteplatsen, fått.

Men det handlar även om ett slags magiskt flyt som man snabbt brukar kunna urskilja i något eller några av lagen. Ni vet, den där förnimmelsen av att pucken tvärsäkert kommer gå i mål som man ibland kan känna redan innan ett skott lämnar klubban. Eller när man plötsligt känner sig helt lugn trots att laget har drabbats av ett numerärt underläge i ett kritiskt skede av matchen. Man bara vet att det kommer gå vägen idag.

Ingemar Stenmark hade helt rätt när han en gång på en fråga från en reporter om hans stora ’tur’ log snett och konstaterade att han ’verkade få mer tur ju mer han tränade’. Det ligger givetvis så mycket mer än bonntur bakom puckar som går som på ett snöre och lysande siffror för special teams. Men icke desto mindre är lagen så jämna och marginalerna så små att även en god portion medflyt kommer att krävas för att vinna säsongens sista match.

På tisdag börjar Play Off, eller Slutspelsserien som är det officiella namnet. Klockan 19.00 är det nedsläpp i Nobelhallen och det är Modo som står för motståndet.

Det är nu det gäller.

Varje match räknas, varje poäng, varje mål och varje byte. Vinna eller försvinna.

Som fans kommer man att kastas mellan hopp och förtvivlan och varje gameday kommer man att vakna och känna den där bitterljuva känslan av att det inte finns någon återvändo nu. This is it.

Det kommer bli tufft, mentalt påfrestande och det kommer helt säkert att göra ont för gänget som ska göra jobbet nere på isen.

Även för oss stolta BIKare som inte spelar väntar en utmaning. Vi har nämligen en större del i lagets prestation än vad många nog förstår.

Spelarna vittnar om hur man orkar och vågar mer med publiken i ryggen och hävdar att publiken till och med kan kan utgöra bytets sjunde spelare. Genom att stå bakom laget i alla lägen, även de tyngre när frustrationen kryper under skinnet, drar vi vårt strå till stacken.

Genom att vara på plats i hallen. Genom att pusha, peppa och uppmuntra. Genom att inte hänga ut spelaren som gjorde ett misstag – det är han väl medveten om ändå.

Vi är trots allt alla en del av föreningen och av lagets resultat.

Och vi har bara varandra.

Vi ses väl i Nobelhallen på tisdag?