12-åriga Lucas Öhrn är, liksom resten av familjen, stor BIK-supporter och mamma Michaela Höfer-Öhrn hörde för en tid sedan av sig till oss och undrade om vi skulle kunna tänka oss att överraska familjens kämpe med ett möte med laget. Vi tog reda på att Fredrik Höggren är en av Lucas favoritspelare och för ’Högga’ var det givet att ta emot Lucas och hans familj för en liten pratstund i omklädningsrummet.
Direkt efter 7-3-segern över Kristianstad (8/12) blir så en helt ovetande Lucas hämtad i entrén, där han väntar tillsammans med mamma, pappa Magnus och storasyster Alexandra.
”Vi försöker gå på matcherna så ofta vi kan, men normalt sett brukar vi inte gå på söndagsmatcherna så han misstänkte nog att det var något lurt idag”, tror Michaela.
”Nä, jag tänkte inte ens på det”, hävdar Lucas. ”Jag fattar inte hur de lyckades fixa detta!?”
Han är van vid att befinna sig nära spelarna då familjen brukar hålla till på ståplats alldeles bakom BIK:s bås. Men nu är han plötsligt på väg genom de inre korridorerna för att träffa dem öga mot öga.
När hans idol nu oväntat tar emot honom i spelarnas lilla lounge är han nog fortfarande lite chockad, men han finner sig snabbt, pratar på och skojar med spelarna.
”Det var jättekul, väldigt spännande. Det var roligt att få gå runt och titta hur det ser ut här och att få prata med spelarna”, säger han när rundturen är avklarad.
{!B}
En liten visit in i det allra heligaste, omklädningsrummet, har han förstås också hunnit med:
”Det stank ju en del svett därinne, men det ska det väl göra!”, konstaterar han och skrattar.
När jag ber honom lista sina favoriter i BIK genom åren som supporter kommer svaret blixtsnabbt: ”Först var det Wessner, men han har ju slutat, och så ’Henke’ och nu är det ’Högga’ och ’Daggen’.”
Givetvis kommer även kaptenen fram och hälsar på Lucas och ser till att han får autograf och en kort pratstund, liksom övriga spelare i laget och de båda tränarna. Lucas får också sin BIK-halsduk signerad.
{!A}
När Lucas var fyra år gammal drabbades han av den Guillain-Barrés syndrom, ett tillstånd som är sällsynt hos vuxna och ännu mer sällsynt hos barn. Enligt 1177.se drabbas cirka 100 svenskar om året av syndromet.
Man vet inte exakt orsaken bakom men något, till exempel en infektion, får den drabbades immunförsvar att börja angripa kroppens egna nervtrådar och nervceller. Konsekvensen blir förlamningar – ibland i enstaka kroppsdelar men hos vissa drabbas i stort sett hela kroppen. I värsta fall kan andningen påverkas, och då krävs behandling i respirator.
Förlamningen brukar generellt sitta i från några veckor och upp till några månader och de allra flesta blir friska igen. Men det finns risk för komplikationer och så kallade restsymptom som innebär att man inte får tillbaka alla funktioner.
Lucas och hans familj vill gärna berätta om sjukdomen, som förkortas GBS, så att fler får kunskap om det ovanliga syndromet och vad det innebär. Fredrik Höggren, som står bredvid och lyssnar när familjen berättar, har till exempel inte hört talas om tillståndet förut.
”Jag låg på sjukhus i en månad”, minns Lucas. ”Jag var förlamad ända upp hit”, säger han och visar upp till halsen med handen, ”och jag hade en massa slangar överallt. Som tur var hade jag bra läkare.”
”Han kommer ihåg en del, men inte allt”, konstaterar Michaela. ”Det gick lite snabbare för honom att komma tillbaka än vad de trodde från början, vi var sjukskrivna en månad efter att han blivit utskriven men de hade sagt att det skulle ta betydligt längre än så innan han skulle kunna gå igen.”
”Ja, han gick igen nästan en månad på dagen efteråt. De hade pratat om 3–4 månader innan han skulle kunna stå upp”, minns Magnus.
”Han fick börja om, lära sig allt på nytt igen: sitta, äta, krypa och så småningom gå", säger Michaela. "Det var en fruktansvärt jobbig tid, jag minns dagen då han kom krypande ut ur sjukhusrummet första gången, då stod jag där och gapade och skrek av lycka och sköterskorna hurrade och hejade.”
Syrran Alexandra minns när familjen spelade fotboll tillsammans och Lucas, då med rullator, kom på att han kunde vända på rullatorn för att få stöd men ändå kunna sparka bollen framför sig.
Trots att det gått åtta år känner Lucas fortfarande av symptom. ”Ja, när jag går och står mycket brukar jag få ont i benen. Då får jag ta paus”, säger han.
”De restsymptom som finns kvar när det gått drygt ett år efter att man blivit ’frisk’ försvinner inte. För Lucas del innebär det restsymptom från höfterna och nedåt”, berättar Michaela.
När besöket går mot sitt slut kommer ”Högga” med en liten överraskning: En begagnad men mycket välbevarad målvaktsklubba – något som Lucas, som gillar att stå i mål, önskat sig. Den gamla, som han använder hemma, är trasig och för kort. Den här är dessutom i favoritfärgen röd.
”Herrejävlar ”, utbrister Lucas taget och ger ’Högga’ en spontan jättekram. ”Nu kommer jag somna gott. Med klubban i sängen, förstås!”
{!C}
Tack för besöket familjen Öhrn, och varmt välkomna tillbaka till Nobelhallen framöver!
