BIK-profilen Tor Immo
Publicerad: 2019-02-19
Nyförvärvet Tor Immo har bara hunnit spela totalt fyra matcher för BIK men har redan noterats för 4 (1+3) poäng. Kemin med kedjekompisarna Jesper Kokkonen och Oliver Eklind känns väldigt lovande och just ’kemi’ och hur den uppstår är en av många saker som vi diskuterar med veckans BIK-profil.

Det har bara hunnit gå två veckor sedan forwarden Tor Immo gjorde debut för BIK i bortamatchen mot Södertälje 6/2. Immo, bästa målskytt i Allsvenskan med Troja-Ljungby säsongen 17/18, kom till BIK på jakt efter en omstart efter en tuff inledning på säsongen i Leksand.

”Det hade gått tungt för både mig och laget och jag kände inte att de hade något jättestort förtroende för mig. Jag insåg att det var bättre att röra på sig och på så sätt förhoppningsvis få tillbaka glädjen och självförtroendet igen så att jag kan spela den hockey jag vill spela. När BIK hörde av sig och var väldigt intresserade blev det en snabb och smidig lösning som var den bästa för alla parter.”

Hur lång tid tog det?

”Det gick inom loppet av ett par dagar från att Leksand sagt att jag fick söka mig till en annan klubb om jag ville. Det är ett ganska stort beslut att ta och jag ville absolut inte stressa. När man byter klubb på sommaren kan man ta några veckor på sig att bestämma sig, och nu gick det på fyra-fem dagar. Men det blev en så bra lösning med BIK att det bara var att kliva på direkt.”

Allt föll på plats?

”Ja, precis så var det. Det blev som både BIK och jag hade tänkt oss. Jag hade ju skrivit på för ytterligare ett år i Leksand och det ville jag gärna ha här också för att slippa leta ny klubb igen i sommar. Det ger lite trygghet. BIK ville samma sak så det var inga konstigheter.”

Det måste vara en lite speciell situation att gå från att ha mött BIK som motståndare hela säsongen till att plötsligt spela med BIK-tröja? Är du rädd för att kliva in i fel bås när ni möts?

”Haha, nej, det är jag inte orolig för att göra. Det är klart att det är lite speciellt men samtidigt är det ju så det funkar i den här branschen. Spelare flyttar. Jag har själv flyttat under säsong tidigare, men under helt andra omständigheter, typ för att förlänga säsongen när laget inte längre hade något att spela för. Men jag ser det som en ny intressant erfarenhet.”

Det är ganska vanligt att en spelare som möter sitt gamla lag gör poäng…

”Så är det ju. Det är en extra morot att få visa att man är en duktig hockeyspelare fast man kanske inte har kunnat visa det i den gamla klubben. Det vore kul om det blev så.”

Tor, som fyller 25 i november i år, började sin hockeykarriär som liten knatte hemma i Köping.

”Farsan är hockeyintresserad och har spelat själv. Han tog med mig till allmänhetens åkning när jag var tre, fyra år. Jag fastnade för skridskoåkningen direkt. Jag har alltid gillat sport och provade på en hel del sporter som till exempel innebandy och fotboll. Mina föräldrar ville att jag skulle testa flera innan jag bestämde mig, så att inte de påverkade mitt val. Men i trettonårsåldern slutade jag med de andra för att satsa på hockeyn. Jag tyckte helt enkelt att hockey var roligast, dels för att man då hade fått börja smälla på lite och dels för att jag var helt okej på det.”

Tror du att det har varit bra för din utveckling som hockeyspelare att du höll på med andra sporter?

”Ja, absolut. Jag tror att den bästa träningen du kan få som ung är att testa på allt så att du kan känna själv. Även om jag valde lite tidigare än så är det är många här som har spelat fotboll, innebandy och utebandy tills de är 15–16 och sedan väljer. Det är bra att fortsätta med flera olika sporter så länge det bara går. Det är inte bara bra för hockeyn utan även för yrkeslivet att hålla på både med lag- och individuell sport och jobba för att uppnå mål tillsammans. Det är ett stort plus.”

Säsongen 09/10, som 15-åring, lämnade Tor moderklubben Köping HC för att spela för IFK Arboga.

”Arboga spelade i U16 Elit och satsade på att komma upp till J18 Elit. I Köping hade jag spelat J18 Division 1 och jag ville få möjlighet att spela på en högre nivå. Man plockade ihop ett lag med grabbar från Köping, Arboga och Kungsör som kallades för KAK-laget. Det var väl där min utveckling började ta fart på riktigt, när jag fick spela U16 Elit och känna hur det var att möta de bästa spelarna i min åldersgrupp. Jag hade några riktigt bra år i Arboga. I och med att det är en liten förening och vi gick runt på tre femmor fick vi spela hur mycket som helst.”

Skulle du rekommendera det till en ung spelare, att satsa på en lite mindre klubb med mer speltid än en större klubb med större konkurrens?

”Ja, för mig funkade det väldigt bra. Jag spelade i en kedja som blev ganska framgångsrik och vi spelade fem mot fem, boxplay och powerplay – ja, vi var inne på allt. Man räknade ju inte speltid på den tiden men jag skulle tro att vi var inne nästan 20 minuter per match. Sedan spelade vi ju med både U16, J18 och även J20 ibland, och det får man nog oftast inte göra i en större klubb.”

Inför säsongen 12/13 gick du sedan till Leksand och spelade i två säsonger med deras J20-lag i högstadivisionen J20 Super Elit.

”Jag hade ju en förhoppning efter en bra grundserie i Arboga året innan om att få komma till ett Super Elit-lag. Men det var faktiskt inte under min tid i Arboga som de bestämde sig för mig utan när jag på slutet av säsongen gick hem till Köping i några matcher och spelade med A-laget (division 2). Då satt några från Leksand på läktaren för att kolla på en annan kille i laget. Jag lyckades göra en ganska bra match och blev uppbjuden till Leksand på try out. På den gick det jättebra och de ringde och frågade om jag ville komma upp.”

”Det var nog först då, när Leksand ville ha mig, som jag bestämde mig för att satsa full ut för att bli en elitspelare. Tidigare hade jag mest spelat för att det var kul. Jag hade lagt mycket fokus på skolan, jag gick ju naturprogrammet på gymnasiet hemma i Köping.”

Det är imponerande. Det är ingen lätt kombo – hockeyspelande i flera lag samtidigt och så ett ganska krävande studieförberedande program på det…

”Ja, som tur är har jag alltid haft det ganska lätt för mig i skolan. Jag ville först gå Bygg som polarna men mina föräldrar sa nej till det. De tyckte att jag skulle använda mitt läshuvud. Det är jag väldigt tacksam för idag, inte för att bygg på något sätt är ett dåligt program, utan för att natur har gett mig en bra grund för att kunna studera vidare om det inte går som tänkt med hockeyn.”

Och du rodde iland både elitsatsningen på hockey och skolan?

”Ja, förutom att det blev lite strul med en kurs som inte gick att ändra när jag flyttade till Leksand. Men den kommer jag läsa ikapp. Ända fram till andra året i J18 var tanken att utbilda mig till civilingenjör, men utbildningen finns ju kvar, den försvinner inte.”

Sedan är ju inte hockeykarriären så lång, är civilingenjör ett yrke som du fortfarande ser som aktuellt längre fram i livet?

”Ja, en hockeykarriär håller väl inte på längre än kanske max till 35 års ålder och sedan kommer pensionsåldern bara att höjas så det handlar väl om minst 35 år till att jobba efter hockeyn. Det är långt ifrån alla hockeyspelare som blir ekonomiskt fria efter karriären, kanske har man en liten hockeypension att ta med sig så att man kan satsa på ett jobb som man tycker är kul. Har man en utbildning att falla tillbaka på blir det lättare och tryggare. Då kommer man nog vara väldigt nöjd med det valet.”

Något speciellt yrke som du vill utbilda dig till?

”Kanske något inom ekonomi, jag har ganska lätt för matte och siffror. Jag är lite inne på att börja plugga och här i Karlskoga har jag nära till Örebros universitet. Jag ska sätta mig ned och kolla mer på det. Som heltidsanställd hockeyspelare har man ju en del dötid, till exempel under alla långa bussresor till bortamatcherna. Man kan läsa strökurser när det passar och använda tiden som man ändå sitter till att göra något vettigt.”

Vad tar du med dig från J20-åren i Leksand?

”Det var de absolut roligaste åren i mitt liv. Vi var ett tajt gäng i vår årgång (1994) som fortfarande är nära vänner. Jag flyttade hemifrån för första gången och fick bo med likasinnade. Det var fantastiska år!”

”Jag fick vara med på bänken i en play in-match med A-laget och även om jag inte spelade något var det väldigt häftigt att få vara med om inramningen. Det inspirerade mig att vilja få komma tillbaka till den miljön.”

När juniortiden var avklarad blev det division 1-hockey, först med Olofström och sedan med HC Dalen och IF Troja-Ljungby. Dina tankar om tiden i division 1?

”Tiden i Olofström blev strulig och tuff men lärorik både hockeymässigt och ekonomiskt. Man är lite naiv som förstaårssenior. När jag sedan kom till HC Dalen var jag lite less men det vände direkt. Jag fick bo i Jönköping, vi var ett bra gäng och jag fick spela med två riktigt duktiga kedjekamrater. Dessutom hade jag den bästa kapten jag någon sin haft som mentor. Han heter David ’Tuppen’ Fredriksson och har bland annat vunnit dubbla SM-guld med HV71. Han tog hand om mig och resten av laget och lärde mig massor. Han har betytt mer för min karriär än han själv förstår!”

”När vi hamnade i ingenmansland i februari bestämde sig klubben för att skeppa många av oss spelare, dels för att spara pengar och dels för att låta oss få spela vidare. Då hörde Troja av sig och ville ha dit mig. Dels fick jag vara med och kvala den våren men kontraktet sträckte sig även över nästa säsong. Det innebar att jag hade gått från ett bottenlag, via ett mittenlag och nu befann mig i översta toppen av division 1. De trodde mycket på mig och jag fick enormt förtroende. Jag spelade med två äldre killar, Johan ’BoIS” Andersson och Carl-Johan Svensson. Det gick jättebra och med division 1 mått mätt var Troja en klubb som få kan matcha, både vad gäller arenan och övriga förutsättningar. Det var allsvensk nivå på det mesta.”

Ja, och så småningom blev det också avancemang till Hockeyallsvenskan med Troja-Ljungby. Där gjorde du sedan flest mål av alla spelare säsongen 17/18.

”Det var otroligt häftigt att få göra den resan med laget. Vi var favoriter hela tiden efter att ha vunnit båda serierna innan men det var nära att vi åkte ut i Play off 3 mot Mariestad. Men det blev vändningen, vi hade ett sådant självförtroende och flow i gruppen att vi vann de 6-7 första matcherna i kvalserien. Sedan förlorade vi två raka för att sedan avgöra i sista med drygt tio sekunder kvar.”

”Under det där första året i Hockeyallsvenskan gick det över alla förväntningar, måste jag säga. Jag spelade i en jättebra kedja med David Rundqvist och Jens Holmström. Vi hade fantastisk kemi. Jag började säsongen utanför laget och spelade en del i fjärdefemman men någonstans vid jul satte de ihop oss i en match mot Västervik borta. Vi gjorde en riktigt bra match, om jag minns rätt gjorde vi tre mål och två assist."

"Efter det snurrade det bara på, det kändes som om jag gjorde mål i nästan varje match. David har ju spelat här i BIK och är en stark, spelskicklig center. Jens är en av de mest underskattade spelarna i den här serien. Nu har det gått bra för honom i Västervik men han förtjänar mer cred än han fick förra året. Han gör ett stort jobb i det tysta, han är en slitvarg som samtidigt är väldigt spelskicklig. Det blev så mycket fokus på mig och David för att vi gjorde så många poäng men Jens är en spelare av hög klass som bidrog till poängen lika mycket som vi och som ska ha minst lika mycket cred som vi fick.”

”När man kommer in i ett sånt där flow som vi var i då vet man inte ens själv vad man gör. Man bara gör saker, per automatik, och det blir bara rätt. Om du skulle komma och fråga mig efter en match med ett sånt flow hur ett mål kom till kan jag nästan inte svara. Folk måste tro att man är full när man ska beskriva det efteråt, haha, men man vet knappt själv. Det är en skön känsla att få vara i det där flowet och vi hade det i 25-26 omgångar. Även om vi inte spelade bra i alla matcher lyckades vi ändå producera och bidra. Jag har aldrig haft ett flow på det sättet.”

Är det ungefär som den där känslan man kan få på läktaren ibland, när man någonstans inombords redan vet att skottet ska gå in redan innan pucken lämnar bladet?

”Precis så är det. Man får den känslan ganska ofta och framför allt får man ett självförtroende där det liksom inte finns på kartan att det inte ska bli mål. Man får helt enkelt ett helt annat mindset av det och det är ett tillstånd som är svårt att jobba upp.”

Du pratar mycket om hur viktigt det är med bra kemi i kedjan. Hur skapar man en sådan – eller går det överhuvudtaget att påverka den?

”Dels bör det nog finnas något där från början, så att man tänker hockey ganska lika. Rollfördelningen var också ganska tydlig – de sa till mig att de skulle passa medan jag skulle fokusera på att skjuta i alla lägen. Sedan tillkommer förstås en hel del hårt arbete. Vi fick visserligen en bra start men det fanns fortfarande saker som vi jobbade på under hela tiden. Man får aldrig börja ta saker för givet, då skjuter man sig själv i foten. Man måste fortsätta att jobba hårt hela tiden, och vi pratade mycket och jobbade fram olika lösningar. Det ligger mycket jobb bakom.”

Hur, lite mer konkret, jobbar man med detta?

”Under träningarna jobbar man mycket med olika lösningar men sedan gäller det att kunna utföra samma sak under match. Det är en sak att ställa upp ett spel, till exempel ett powerplay, på träning och en helt annan sak att kunna hitta det under match när inte förutsättningarna är desamma. Då gäller det att veta exakt vad man ska göra. Det visste vi då och vi visste också, utan att behöva titta upp, nästan precis var de andra var. Om man kollar på de flesta kedjor som går bra, till exempel (Sebastian) Dyk och (Nikolai) Meyer i Södertälje, så ser man att de är inne i det där, att de vet precis var de har varandra. När du kan spela så, utan att behöva titta upp hela tiden, går det fort och då skapar du yta och tid åt både dig själv och de andra i kedjan. Då blir det farligt!"

”Det ser väldigt enkelt ut, pucken går som på ett snöre, men den här kemin är ett brett begrepp och är väldigt svår att förklara om man ska försöka bryta ned den bit för bit.”

Inför den här säsongen kom du så till Leksand och där fick både du och hela laget en tuff början på säsongen.

”Ja, det gick upp och ned hela tiden och så gick vi ju på det här bottennappet med nio raka förluster. Vi spelade ju egentligen bort oss från topp två redan där så det blev inte alls som jag hade tänkt och hoppats vare sig för mig eller för laget.”

Du kom till Leksand från några riktigt starka säsonger personligen med bra poängskörd. Hur var det att hamna i det här lite ovana läget?

”Jag kom dit för att stå på skott och skjuta i powerplay men fick väl inte riktigt den rollen. Då börjar man tänka efter väldigt mycket.”

Stämmer det som man brukar säga, att det farligaste en hockeyspelare kan göra är att börja tänka för mycket ute på isen?

”Ja, så är det absolut. Då ser det ut som om du har lite tid istället. Börjar du tänka tar du nämligen bort tid för dig själv. Det är också det mest klassiska som händer när man inte riktigt har det där självförtroendet, då åker man runt och tänker. Tar det bara några hundradelar längre att ta beslutet, då är man körd, precis som i nästan all sport.”

Och nu möter du Nobelhallen från en helt annan vinkel än tidigare. Hur var det att byta från bortaomklädningsrummet till hemmaomklädningsrummet?

”Alltså, det är väl egentligen inga fel på bortaomklädningsrummen men de är ganska gamla. Men så kom man in här i vårt omklädningsrum och blev helt chockad. Det är väldigt bra omklädningsrum och jag är positivt överraskad!”

Vilken uppfattning hade du om BIK som klubb innan du kom hit? Vilka förväntningar hade du med dig och har de infriats?

”Det här ryktet om att BIK är lite grisiga kommer väl egentligen från förr när de lite äldre herrarna höll på. Det var inte riktigt lika mycket kameror i hallarna då och allt kunde inte granskas. Men det finns fortfarande en viss anda här, att man ska jobba hårt och att göra ditt jobb oavsett om du är en poänggörare eller en defensiv kille. Man ska alltid göra sitt bästa och bidra, även dagar när man inte är på topp. Den kravbilden är ganska tydlig och hård. Jag tycker att det är ganska skönt att ha den kravbilden, då faller ingen ur ramen. Det är ingen som går och tänker att det ska lösa sig av sig själv.”

”Ledningen i BIK varit tydlig med att de vill ha mig här och att de vill använda mig på det sätt jag har använts tidigare när det gått bra i min karriär. Det var väldigt viktigt för mig, att få stå på skott och få chansen att utmana mig själv och bidra på olika sätt, till exempel i powerplay. Det har varit kul att få komma igång och spela ganska mycket och få vara med och göra jobbet. Det handlar inte bara om att bidra till poäng utan om att vara med och kriga för laget, det är nog viktigt för att bygga upp förtroendet.”

Du hann inte ens träna med laget innan du gjorde debut, i bortamatchen mot Södertälje 6/2!

”Det stämmer, jag följde med som trettonde forward. Jag och Staffan var överens om att jag skulle matchas in lite försiktigt. Det är ju inte så bra för gruppen om det plötsligt kommer in någon ny och går rakt in i laget och kanske också i powerplay. Då är det bättre att börja med ungefär fem minuters speltid och spela lite mer allteftersom. Det känns bra även för mig, självförtroendet är ju inte på topp just nu.”

Du spräckte målnollan nästan direkt när du kom in. Hur skönt var det?

”Jag tror att det var i tredje bytet och det var skönt. Men det var bara en bonus – det var fantastiskt bara att ha fått komma in i det här laget, med den glädje och drivkraft som finns här. Det är så mycket bättre här än jag hade vågat hoppas. Det märks att det finns många som vill framåt här samtidigt som man dessutom hela tiden har roligt tillsammans. Det är kul att komma till jobbet i BIK och det är extra viktigt för mig nu. Man blir väl omhändertagen.”

Finns det någon spelare i laget som du har gruffat eller käftat lite extra med när ni möttes som motståndare? Någon som var jättejobbigt att möta, kanske?

”Jag har hetsat ganska mycket med (Arvid) Aronsson när jag mötte honom med Leksand. Sedan är ju ’Daggen’ alltid ’Daggen’, haha. Honom har man slashat många gånger när man har åkt förbi… Men han är ju en sådan spelare som man måste se upp med. Nu är ju inte jag back men han är en sådan som alla vet är jobbig att möta. Lite grisig, sådär…”

Hur är det att hastigt och lustigt befinna i samma lag som en spelare som man kanske tidigare, i stridens hetta, sagt några väl valda ord till?

”Haha, skulle jag ha något otalt med alla som jag snackat med på isen så… Alltså, det man gnabbas om på isen, det stannar där och är inte något man tar med sig utanför. Det är en del av spelet att försöka få motståndaren ur balans. Ibland är man ju till och med polare utanför isen men man åker ändå och hugger lite extra på dem eftersom man vet att de är duktiga spelare. Sedan, efteråt, släpper man det.”

En annan sak som är lite speciell med hockeyspelaryrket är att man, som du nu, kan tvingas flytta med kort varsel. Hur funkar det om man har sambo eller familj?

”Min flickvän Eveline kommer från Leksand och bor kvar i vår lägenhet där. Det är klart att man helst hade velat vara tillsammans men nu är det som det är. Vi har inte varit tillsammans så länge än och hon är uppvuxen med en pappa som spelade hockey så hon är van vid hur det funkar. Hon förstår att jag måste göra det här för att få igång min karriär. Vi får se hur det blir, det kommer nog att lösa sig på något sätt. Kanske flyttar hon ned och börjar plugga i Örebro. Det är ju inte så långt emellan Leksand och Karlskoga heller.”

”Det känns väldigt bra att vara här och att ha ytterligare en säsong framför sig. BIK är ett lag som bygger för framtiden och som har två bra tränare som är vana vid att träna juniorer. De vet hur de ska göra för att utveckla spelarna och, förutom att föreningen förstås vill gå upp till högsta divisionen, vill man nog vara en slags språngbräda för unga spelare. Det här goda ryktet som BIK har fått på grund av detta gör att många talangfulla spelare söker sig hit. Sedan har man en bra stomme med rutinerade spelare med starkt driv som vet vad som krävs för att spela på den här nivån. Det är en bra mix och det är viktigt.”

Efter två veckor i stan: Har du hunnit bekanta dig Karlskoga?

”Ja, Eveline är här just nu och hälsar på och vi har sett oss omkring litegrann. Sedan ligger ju både Karlstad och Örebro ganska nära om man vill hitta på något.”

Det har blivit dags att avsluta med de gemensamma frågorna: Beskriv dig själv som spelare!

”Stor forward med offensiva kvaliteter och ett bra skott.”

Din största styrka?

”Det är nog skottet.”

Något du vill bli bättre på?

”Skridskoåkningen. Jag jobbar på det både på och vid sidan om isen. Vid sidan av isträningarna handlar det till exemel om övningar som ökar explosiviteten.”

Ditt personliga mål för säsongen?

”Att det ska bli kul att spela igen och att jag ska få upp självförtroendet igen. Som läget är har jag inte satt upp några poängmål, det handlar om att vara med och bidra så mycket som möjligt. Det har blivit bättre och bättre för varje dag sedan jag kom hit."

Om du inte hade spelat hockey?

”Hm, jag är 24 och hade förmodligen gått en femårig utbildning på universitetet. Det innebär att jag antagligen hade varit klar nu till sommaren. Civilingenjör inom industrin var jag nog mest inne på när jag gick på gymnasiet men även något inom ekonomi hade det kunnat bli. Men det är inte för sent än så den drömmen lever vidare.”

När du vill koppla av från hockeyn och tänka på något helt annat än hockey…

”…På sommaren spelar jag väldigt mycket golf.”

Är du duktig på golf?

”Nja, jag är väl helt okej. Det beror på vem man jämför med men jag ligger nog över snittet i alla fall. Jag har 6,1 i handikapp, så det finns dem som är mycket bättre.”

Men det är väl bra!? Det känns som om du ställer höga krav på dig själv vad du än gör?

”Ja, det gör jag nog. Jag blir tokig när det inte går bra i golfen. Man ska inte spela sällskapsspel med mig, haha! Men förutom golfen gillar jag att hänga med polarna och att spela tv-spel.”

Då passar nästa fråga bra: I hockeydataspelet NHL18 och framåt finns allsvenskan med som liga. Vilken spelare skulle du spela som och varför?

”Jag spelar varken NHL eller FIFA eller något annat sportspel heller för den delen. Jag är inte särskilt förtjust i den typen av spel. Men om jag skulle spela NHL skulle jag vara Oskar Lang. Alla snabba spelare är bra på NHL, säger de, så jag väljer honom.”

Bästa minnet från hockeyn så här långt?

”Det var när vi gick upp i Allsvenskan med Troja, helt klart.”

Paradisstrand eller storstad?

”Paradisstrand.”

Mål eller assist?

”Mål.”

Om du ska impa på någon – flossa eller flexa?

”Jaaa… Frågar du min flickvän kommer hon säga flexa för jag är inte särskilt bra på att flossa. Motoriken och samarbetsviljan mellan kroppens olika delar är inte det bästa, så vi får köra på flexa.”

Restaurang eller hemlagat?

”Restaurang om jag måste laga, jag är inte så bra på att laga mat. Men jag tar gärna hemlagat om någon som är duktig lagar. Evelines mamma är väldigt duktig på att laga mat. Annars gjorde mormor god mat och farmor gör det också även om det var längesedan jag var där och åt.”

Skarpt läge: Lägger du helst den avgörande straffen eller täcker ett avgörande skott?

”Jag gillar förstås att lägga straffar för då kan man ju göra mål. Men samtidigt kan det vara lite kul att täcka skott ibland, inte minst för en spelare som mig som kanske inte förknippas så mycket med den biten. Jag tror nog att laget kan tycka att det är roligare om man täcker ett avgörande skott. Det där är en svår fråga, men jag får nog välja straffen.”

Skribent Marie Angle