Det är lika jobbigt varje år när laget lämnar isen för allra sista gången och tystnaden lägger sig över ett nedsläckt Nobelhallen som nyss sjöd av liv. Lika ljuvligt som det är att vårvärmen närmar sig, lika ödsligt tomt känns det inombords när den där slutsspelsbubblan plötsligt har spruckit och man står där med oceaner av oönskad fritid och en separationsångest som bara blir svårare med åren.
Det är på gott och ont att ha sitt hjärta i en verksamhet så tydligt indelad i säsonger. För när en säsong är över tar nästa genast vid. Kungen är död, leve kungen, som det heter i rojalistiska kretsar, med syftet att visa att ämbetet lever vidare oavsett vem som för närvarande innehar det.
Och så är det. Det kommer alltid en ny säsong.
För BIK Karlskoga är säsongen 22/23 redan i allra högsta grad här. För parallellt med slutspelet pågår alltid ett annat, helt eget universum.
I detta ögonblick knyts nävar i fickorna, analyser görs och lärdomar från den gångna säsongen dras medan den nya truppen i sig håller på att ta form. Marknadssidan jobbar stenhårt tillsammans med våra partners för att skapa bästa möjliga ekonomiska förutsättningar för sportsliga framgångar och på privatsidan planerar vi en hel del spännande nyheter som vi hoppas och tror kommer slå väl ut både bland supportrarna och för vår satsning för att nå våra gemensamma framtidsmål.
Mer information om detta kommer.
Men just i den här stunden vill jag för ett ögonblick dröja kvar i det vi nyss varit med om.
På det stora hela ännu en säsong att vara stolt över.
Nytt poängrekord som också innebar att vi för första gången nådde 100 poäng i grundserien.
En tredjeplats i ett av HockeyAllsvenskans starkaste startfält på många år med flera uttalat satsande lag - och där de flesta toppkonkurrenterna hade spelarbudgetar på minst det dubbla.
Ett lag som, trots skador och en tuff höst, kom ihop och bjöd på både charm och hårda nypor. Ett historiskt poängrekord (bland annat) för vår härförare Henrik Björklund och ett suveränt, matchvinnande målvaktspar i den absoluta toppen av HockeyAllsvenskan.
En kaptenernas kapten, Mikael 'Daggen' Eriksson, som tvingades ta ett smärtsamt beslut och ställa skridskorna på hyllan mitt under säsongen efter en lång, tuff och fruktlös kamp mot en fot som ansåg att nu fick det vara nog.
Mikael är ett föredöme och en av de kulturbärare som har fört vår unika BIK-andan vidare. Han har fortsatt att träna med laget (utanför isen) och var alltid den förste att gå runt och peppa lagkamraterna oavsett om matchen har slutat i vinst eller förlust.
Men även utanför laget har han gått i bräschen när det gäller vår värdegrund. På en daglig basis och på eget initiativ har han använt sin roll som förebild och idol för att göra gott. Han har, precis som resten av laget, varit fadder för ett ungdomslag (i 'Daggens' fall tjejlaget) och engagerar sig ofta för barn som på olika sätt behöver peppning och stöd . Under hösten blev han ny ambassadör för AjaBajaCancer.
Jag har ett eget, vardagligt minne som bekräftar hans storhet och förmåga att se alla. Som kanslipersonal och kommunikatör är jag van vid att smyga runt i kulisserna. Men så en kall vinterdag, medan 'Daggen' fortfarande körde på is med laget, dök jag upp i båset under en träning efter att ha varit hemma några dagar på grund av en förkylning. Mikael susade förbi och när han fick syn på mig ropade han och uppmärksammade att jag var tillbaka och frågade hur jag mådde. Så beter sig en sann ledare. Och en sann BIK:are.
Därför kändes det både välförtjänt och fint att han fick avsluta sin spelarkarriär med att ta emot HockeyAllsvenskans nyinrättade Stora Pris som ges till en spelare som gjort "enastående insatser utanför isen". En utmärkelse som för övrigt gör mig stolt över att vara en del av en liga som sätter värde på och värnar om hållbarhet och värdegrundsfrågor.
Det kommer att kännas konstigt med en försäsong utan pådrivaren och vinnarskallen 'Daggen' i gruppen. Men han har lärt upp sina adepter bra och det finns lyckligtvis många lirare i omklädningsrummet som kan föra BIK-andan vidare.
Och på tal om det: Som vanligt har många unga BIK-spelare tagit ett kliv framåt under säsongen och en som imponerat på mig lite extra i år är den egna produkten Alexander Leandersson som verkligen har blivit en härförare i försvaret. Lugn, stark och trygg. Fint att se. Kul också att en annan karlskogapôjk, David Lilja, på allvar blommat ut i år och bjuder på fantastiskt rolig hockey. Klackens epitet på honom - artist - är talande.
Jag skulle kunna fortsätta att prata om laget och alla fantastiska individer som finns i och runt det i timmar. Människor som ägnar varenda vaken minut åt att på bästa sätt förbereda sig själv och gruppen för att vinna för BIK. I försvaret, i anfallet och i båset.
Varma, vackra människor som man lärt känna och fäst sig vid och en fantastisk grupp som nu, i den grymma värld som elitidrott ändå är, splittras och går åt olika håll. Vi förlorar också några enastående medarbetare och viktiga kuggar på kansliet och utanför sporten.
Sånt är (hockey)livet. Men dessa avsked i vårtid är tunga och det enda tråkiga med mitt drömjobb.
Tack för den här tiden, alla ni som lämnar BIK Karlskoga.
Ni kommer vara saknade och ni kommer för alltid vara Stolta BIK:are.
Slutet blev inte roligt.
Klart som Nobelhallen legendariskt goda korvspad att ingen vill bli utslagen med 4-0.
Samtidigt höll vi fanan högt hela vägen.
Match nummer fyra hade, om hockeygudarna varit på vår sida, slutat i seger. Den kampen vi bjöd på, den offerviljan och den beslutsamheten vi visade, var värd ett bättre öde.
Men matchserien var överlag inget annat än en David mot Goliat-kamp mot en av Sveriges rikaste klubbar, som satsat allt på en snabb återkomst till SHL och följdaktligen tog sig an HockeyAllsvenskan med en trupp av god SHL-klass. Jag räknade till sju spelare som satt bredvid häromdagen när Jönköpingslaget offentliggjorde laguppställningen inför match 2. En av dessa var skadad, resterande var bänkade spelare på en nivå som de flesta hockeyallsvenska klubbar gärna skulle ha haft i sin ordinarie lineup. En stor och bred trupp underlättar förstås resan under ett långt, tätt och stenhårt slutspel.
Samtidigt är inställningen viktigt i den här stundtals vanvettigt jobbiga sporten och just den är BIK Karlskogas styrka. Något som man faktiskt inte kan köpa.
Vi tror stenhårt på varandra och det vi har, vi finns där och vi kämpar till sista blodsdroppen. Bokstavligt talat.
"Strenght and honor. Whatever happens, stick together. At my signal, unleash hell."
Så lyder texten i vårt numera klassiska Gladiator-intro och det symboliserar verkligen den grit som år efter år har tagit lilla BIK Karlskoga till slutspel och en respektingivande kamp mot de stora drakarna. Detta trots att ingen utanför Karlskoga någonsin räknar med oss.
Det är så det ska vara.
Vad som än händer håller vi ihop. För vi har verkligen bara varandra.
Nu slickar vi våra sår i en stund. Sedan kraftsamlar vi, tillsammans, för att ta den här satsningen ytterligare ett steg framåt i höst. Vi kommer behöva varandra under varenda steg på vägen.
Tusen tack för att ni funnits vid vår sida under den här säsongen.
Vi ses snart igen!
