23-åriga forwarden August Gunnarsson blev klar för BIK relativt långt in på försäsongen. Även om han ansluter från HC Vita Hästen är han ändå snudd på nästgårds - han är född i Örebro med Örebro IS som moderklubb och gick hockeygymnasiet i Karlstad som Färjestadsspelare. Men vi ska väl göra som alltid, när vi presenterar våra nya spelare - vi börjar med de första skären.

Så, hur blev det hockey för dig, August?

”Jag har ett tydligt minne och det var när brorsan spelade. Han spelade i Örebro, vi var nere i gamla Toyotahallen och det var kallt och ruggigt som fan, haha. Mamma och pappa var med också, det var nog en A-lagsmatch, och vi såg honom spela. Som jag minns det var det första gången, och jag blev helt till mig och sa ’det här vill jag hålla på med!’.”

Som nog de flesta vet heter August storebror Carl Gunnarsson och är back i NHL-laget St Luis Blues. Carl är exakt tio år äldre än August och August själv konstaterar att storebrodern alltid har varit en stor inspirationskälla.

"Jag har ingen aning om vad det var som gjorde att jag bestämde mig där och då men ända sedan jag var liten har jag sett upp till min bror. Han är ju så pass mycket äldre och han har alltid varit en förebild för mig. Det han har tagit sig för, det ville jag också göra. Det kan jag tänka mig var en del i det hela."

”Sedan spelade ju även farsan hockey och har jobbat med landslaget, i Örebro och med hockeycamps och jag var med honom i hallen och överallt. Det var mycket hockey när jag växte upp och jag tycker verkligen att hockey är skitkul, det är därför jag håller på med det. Man måste tycka att det är kul för att komma till den här nivån.”

Var det hockey för hela slanten eller höll du på med andra sporter också under din uppväxt?

”Jag spelade fotboll i Karlslund, numera i division 1, tror jag. Jag spelade tills jag var ungefär 13. Det var lite för tidigt att sluta då, det var så kul och jag kan sakna det än i dag. Det är lite annorlunda jämfört med hockeyn. När jag är hemma och ligger i soffan kollar jag faktiskt hellre på fotboll än på hockey. Det är ett bra sätt att koppla av. I hockeyn måste man vara med hela tiden, det händer ju grejer hela tiden.”

Kollade du något på VM i Frankrike i somras?

”Ja, jag följde det en del. Min syster gifte sig i somras och det var kvartsfinalmatch mot Tyskland samma dag. Sverige gick in som underdog och vi tänkte att det skulle bli svårt. Mitt under middagen slog vi på telefonerna och kollade.”

Det låter som en riktig idrottsfamilj som kollar sånt under en bröllopsmiddag!?

”Haha, ja. Men det var verkligen skitkul att det gick så bra för oss – jag tycker att vi var heta i den matchen och samma sak även mot Holland. Vi var bra även om vi såg lite trötta ut och tappade de sista trettio. Synd, men det var kul att följa laget och kul att de gick så långt. Både herrarna och damerna har gått långt i sina VM nu och det är stort för ett så litet land som Sverige. Helt sjukt, men samtidigt tror jag att vi är bra på att få ihop grupper här i Sverige.”

Det har varit en spännande och händelserik sommar för familjen Gunnarsson. Förutom bröllop har man också fått vara med om en riktig rysare till finalspel som resulterade i Stanley Cup-seger då Carl tog hem en av hockeyvärldens mest åtråvärda pokaler med sitt St. Louis Blues under försommaren.

Handen på hjärtat, August: Kan det ibland vara jobbigt att vara småsyskon till ett NHL-proffs? Finns det en extra utmaning i att försöka stå på egna ben och slippa jämförelser eller att alla frågar om din bror?

”Det är väl lite både och. Man vill göra sig ett eget namn, så är det ju. Men i och med att det är ganska stor åldersskillnad mellan oss är det många som inte vet utan blir överraskade när de får veta. Det kan vara bra på ett sätt. Sedan finns det kanske de som tänker att jag är där jag är för att det är min bror, och det kan vara lite störigt. Men det är så det är, det får man leva med. Jag är sjukt glad för hans skull, för det han har uppnått. Han är dels min stora förebild, min idol, men också min bror som jag hänger med, skojar med och tar det lugnt med.”

Tror du att det kan vara en fördel att du är forward och han är back?

”Ja, det tror jag. Vi är helt olika, det är vi verkligen. Sedan har han ju stuvats in i en roll sedan han var ungefär tjugo. Han har mycket skills i sig men när man kommer upp på den nivån och får spela i NHL anpassar man sig till det jobb och den roll man har fått. Det hade jag också gjort, NHL är ju det största man kan göra. Därför ser man kanske inte riktigt allt han kan, han är inte den flashigaste spelaren utan löser sin uppgift på ett bra, enkelt sätt. Men när man tittar lite närmare kan man se att vi har lite samma spel även om vi har olika roller, tycker jag. ”

Ja, och i somras gick han och hans St Louis hela vägen och vann över Boston Bruins i Stanley Cup-finalen. Jag vet att du var på plats och följde den dramatiska matchserien. Berätta om hur du upplevde detta!

”Jag, morsan och farsan flög över till match 4 och landade någon timme innan nedsläpp. Vi åkte direkt till hallen och de vann den. Vi hade bokatvår hemresa så att vi skulle hinna se match 6 och hoppades att det skulle vara avgjort då. Det skulle vara lite svårt att ta sig till Bosten för den matchen med flyg, hotell och allt sånt. St Louis hade chansen att avgöra i match sex och den dagen var riktigt jobbig. Jag var så sjukt nervös innan och matchen började inte bra och slutade i torsk. Det var som om luften gick ur en. Min mamma och pappa flög hem – pappa var tvungen att jobba och mamma tog hand om vår hund."

"Men jag flög till New York och tog bussen till Boston inför match sju. Bussresan tog typ sex timmar och när jag kom fram var det var kaos när alla skulle till matchen. Jag vågade knappt ha på mig min St Louis-tröja för det var ett svartgult hav några hundra meter runt arenan när jag kom dit. Jag tänkte att nu blir jag nedslagen. Det var riktigt skönt när jag fick syn på några andra med samma tröja, haha.”

”När jag kom in träffade jag Carls fru, Josefin, och vi satte oss på våra platser. Jag var lika nervös den här gången och det började både bra och dåligt. St Louis-målvakten var helt galen, de första tjugo tog han allt – annars hade det nog stått tre, fyra – noll till Boston efter första. Men det stod 2-0 till St. Louis och jag tänkte att det här är inte sant! I tredje började jag våga hoppas på att det skulle gå vägen. Jag räknade ned minut för minut, typ 20, 19, 18 och så någon jätteräddning, 17, powerbreak och så vidare. Jag tror att det hade gått ungefär 10 minuter när de gjorde 3-0 och då började jag känna att det här kan vara klart.”

Är det jobbigare att sitta bredvid än att spela själv?

”Ja, utan tvekan. Jag hoppade och studsade och har nog aldrig varit så engagerad i en match någonsin. Inte ens i båset. Jag skrek hela tiden, det var helt galet. Det blev 4-0 och sedan slutade matchen 5-1 och då var det gåshud. Att få se dem hoppa in på isen efter slutsignalen, det var mäktigt!”

Du hade ett plan hem till Sverige att passa – hur mycket hann du njuta av efterspelet?

”Ja, jag hade redan bokat bussresan tillbaka till New York till flyget dagen efter. Matchen var slut ungefär vid elva på kvällen och bussen gick klockan ett på natten. Men jag var med nere på isen och fick träffa brorsan och det var nog det bästa ögonblicket någonsin. Jag kom ned dit ganska sent för vi hade fått en massa papper där det stod att vi var tvungna att vänta till efter ceremonin och som svensk följer man ju allt sånt, haha.”

”Men vår agent (bröderna har samma) hjälpte mig ned till isen och när jag kom ut på isen var det fullt av folk där – familj, media och alla möjliga. Jag filmade förstås med mobilen och fick leta lite efter honom, och plötsligt fick vi syn på varandra på varsin sida av isen. Det var som om vi inte hade träffat varandra på typ tio år, vi kramade om varandra och det var riktigt, riktigt mäktigt. En topp-tre-stund i mitt liv, tror jag. Vi ringde face-time hem till våra föräldrar, han ville förstås prata med dem men vi hörde inte varandra. Vi kunde bara kolla på varandra, men det var häftigt i sig.”

Hann du klämma något på bucklan?

”Jajamensan. Brorsan frågade om jag ville hålla den och ja, det ville jag ju. Det var också mäktigt att få lyfta den, både själv och tillsammans med honom. Riktigt coolt.”

Det är ingen liten pjäs. Är den så tung som den ser ut?

”Inte så farligt. Jag tror att den väger 15 kilo. Men det är klart, efter en match när man har gett allt och är trött är det kanske lite tungt.”

”Jag hade skitkul i en och en halv timme när jag hälsade på alla därnere på isen. Sedan fick jag knata till bussen och kom väl fram tio minuter innan den skulle gå. Det var helt knäpptyst på gatorna i Boston, inte ett kotte var ute. Det kändes lite absurt att komma från allt liv på isen och så ut och knappt se en enda bil. Bussen var ju en nattbuss och folk låg och sov medan jag satt där i extas i fem timmar och inte visste var jag skulle ta vägen. Jag sov inte mycket de följande dagarna, jag VILLE knappt sova för jag tänkte så mycket på de som hänt. Jag är så glad över att jag fick vara med om det här, jag hade inte missat det för något i hela världen!”

Tar du med dig något av den här upplevelsen till din egen väntande säsong och på sikt också i din karriär?

”Ja, massvis. Dels har jag fått följa min bror ganska nära i det här, hur han förberedde sig och sådana saker. Sedan handlar det om viljan att vinna. Stanley Cup är ju det största, möjligtvis vid sidan av ett OS-guld. På den här nivån, i Hockeyallsvenskan, är det största som vi kan vara med om ett SHL-avancemang och det är också sjukt stort. Riktigt stort. Det är ju dit man siktar.”

”Sedan vill man ju vara med om det själv, att vinna. Även om jag har fått uppleva Stanley Cup-guldet var det ju inte mitt eget verk, om man säger så. Man är inte på isen och hjälper till. Man vill känna att 'det här har jag varit med och åstadkommit'. Lite så kändes det faktiskt i (Vita) Hästen nu i våras. Då kände vi att vann något, till slut, och att vi klarade det. Det var en skön glädje, att få sluta säsongen med en vinst. Det är mäktigt i sig, att kämpa för något hela säsongen och så går det äntligen vägen till slut, oavsett om man går upp eller precis klarar sig. Man vinner något.”

Just nu är ni tre spelare i laget som har en storebror som är NHL-proffs: Fredrik Forsberg har sin storebror Filip i Nashville och Kevin Ekman Larssons storebror Oliver spelar i Arizona. Har ni pratat något om det?

”Nej, inte än. Jag känner ju ’Foppa’ lite sedan innan men vi har inte pratat om det tidigare. Men visst är det kul att träffa andra som är i samma situation – även om deras båda bröder är lite närmare dem i ålder - och det blir kanske mer sånt snack om det senare. Det är intressant att prata med folk om olika vägval och hur de har resonerat. Vissa spelare går ju till exempel direkt från Hockeyallsvenskan till NHL, det är en väg av många och det tycker jag är roligt.”

Vi går vidare. Du är ju uppvuxen i Örebro och rivaliteten är och har alltid varig ganska stor mellan städerna. Har du några minnen av den från dina uppväxtår?

”Ja, det är klart att det var lite grinigt när lagen möttes. Visst fanns det en rivalitet, men det tycker jag bara är kul. Det höjer matcherna. Det är roligare att möta lag när man vet att det kommer att bli tufft och tajt och där man inte gillar varandra. Då växer hornen ännu mer. De är som slutspelsmatcher och det är de bästa matcherna som finns. Full fart, full gas, vad som helst kan hända och allt ställs på sin spets.”

När jag pratade med tränarna om deras syn på dig sa Staffan (Lundh) bland annat att du kan göra oväntade saker. Du är kreativ och väljer lösningar som många inte ser. Ibland har han själv undrat varför du inte gör på ett visst sätt och så visar det sig att du valt en lösning som är ännu bättre än den han själv sett. Är det här en förmåga som du har naturligt eller har du fått jobba fram den?

”Jag är nog inte den naturliga hockeyspelaren. Jag kommer ihåg när jag spelade i Färjestad, då hade jag Staffan som tränare ett tag. Han sa till mig att ’du har en konstig balans. Du har inte hockeybalansen, med den där djupa tyngdpunkten, utan en helt annorlunda’. Och det är nog lite så jag är, jag är en annorlunda spelare. Men det tycker jag är bra, jag vill inte vara som alla andra. Det gäller även på det privata planet, jag tycker nog själv att jag är lite annorlunda där också.”

På vilket sätt är du annorlunda?

”Jag vet inte, jag försöker bara vara mig själv men samtidigt sticka ut på mitt sätt. Jag behöver inte synas mest, tvärtom. Jag vill bara få vara den jag är. Jag följer inte strömmen. Det är inte så att jag gör tvärtemot vad tränaren säger men jag gillar att hitta egna lösningar och saker som folk inte har tänkt på. Det här har nog följt mig under alla år som jag spelat hockey. Ibland gör jag saker som kanske ser jättekonstiga ut, kanske inte väljer den naturligaste passningsvägen, men jag försöker hitta en bra väg. Varför ska man spela som andra när man kan hitta sitt eget sätt?”

August var tidigt en talang och var assisterande kapten för sitt Örebro i TV-pucken 2011/12. På åtta matcher stod han för 14 (8+6) poäng.

Många pratar om att TV-pucken är en första, nervös smak av elithockeyn, till exempel genom mediauppmärksamheten och agenterna på läktarna. Hur minns du den här perioden?

”Det var väldigt nervöst, minns jag. Man är ju inte gammal då och har kanske inte så mycket att jämföra med. Man vill göra bra ifrån sig, lag och agenter kollar och kanske får man vara med på tv. Det blir kanske lite större än vad det borde vara, kan jag tycka. För oss gick det inte så bra. I och med att Örebro är ett ganska litet distrikt med ganska få lag får man inte fram så många spelare. Men det var ändå lärorikt – även om vi slutade ganska långt ned i tabellen kan det gå bra i hockeylivet i alla fall. Och i och med att vi inte var så många fick vi spela mycket, det var positivt.”

En hel del ungdomslandslandskamper har det blivit, från U16-U18. Du vann guld med U17 2012/13.

”Det har alltid varit en dröm att få dra på sig landslagsdressen. Att stå där och få höra nationalsången för första gången var mäktigt. Sedan var det nervöst också, jag kände ingen i laget sedan innan. Men det gick bra, och det var häftigt när jag fick vara med och ta det där guldet. I Kanada dessutom! Kul att få knäppa dem på näsan, haha. Jag kommer ihåg att vi borrade ned den svenska flaggan i mittcirkeln efter segern.”

När det blev dags att välja gymnasium valde du Färjestad BK. Varför?

”De hörde av sig efter tv-pucken och från början sa jag direkt att ’nej, jag ska bo kvar hemma i Örebro och spela där’. Men mamma och pappa tyckte ändå att vi skulle åka dit och träffa dem och det gjorde vi och sedan höll vi lite kontakt. Vi spelade ju mot dem också med U16 och allteftersom började jag väl känna att ’varför inte, om de ändå har hört av sig. Hemma finns ju alltid kvar.’ Karlstad låg dessutom bara en dryg timme bort, dessutom.”

”Väl där kom jag in i laget väldigt bra. Jag hade Clabbe (Clas Eriksson, min anm) som coach och Thomas (Fröberg, min anm) som J18-coach. Sedan hade jag Peter Johansson, som tyvärr gick bort för några år sedan, som junioransvarig och de tre hade jag väl främst som coacher. Det funkade jättebra. Det stora problemet var att lära sig laga mat själv som sextonåring, haha. I början var det bara flingor och korv med bröd men allteftersom ringde jag mamma och frågade hur man kokar potatis och allt sånt. Till slut lärde man sig. Gymnasietiden i Karlstad är nog bland de roligaste tider jag varit med om. Jag träffade många vänner, både i och utanför hockeyn, som jag fortfarande har kontakt med än i dag. Det är en speciell plats för mig och jag gillar att komma tillbaka dit. Vi hade en återträff med gymnasiet nu i somras.”

Det blev ett brons (säsongen 12/13) och ett silver (13/14) med FBK J20. (Sista året förlorade man för övrigt mot Filip Ahls HV71)

”Ja, det är segt. Inte minst sista året hade vi ett bra lag med bra chans, men många skador med tre, fyra nyckelspelare på skadelistan. Annars tror jag att vi hade kunnat knipa guldet. Visst var HV riktigt bra men vi hade spelare som ’Foppa’ (Christoffer Forsberg), (Johan) Olofsson, ’Julle’ (Julius Persson) härifrån, ’Wille’ (Wilhelm Westlund) och jag glömmer säkert många fler. Vi hade bra spelare och en bra coachstab och det grämer mig fortfarande att vi inte vann. Silver är inget att ha.”

Säsongen efter blev det SHL-debut för din del med Färjestad.

”Ja, Skellefteå borta – jag hade varit med och tränat och så blev (Milan) Gulas sjuk. Jag tror att jag var i skolan när de hörde av sig och sa att jag skulle flyga med. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig men jag var lite stissig och adrenalinpåslaget var stort när coachen sa att det var min tur att hoppa in."

"Det blev väl inte många minuter då men det var kul och gick bra. Nästa säsong blev det mer. Jag tränade med A-laget hela året men fick inte spela så mycket. Men runt jul där kom jag in, fick spela med Rickard (Wallin) och (Martin) Röymark och det gick riktigt bra. Då kom första målet också och jag fick spela inför ett fullsatt Globen. Häftigt! Men det blev inte mer efter det och det var såklart tråkigt men det är ju så det är.”

Du valde att gå till Vita Hästen inför säsongen 17/18 inför din första säsong som senior? Hur resonerade du?

”Jag kände tidigt att jag ville till Allsvenskan och det var några lag därifrån som nappade. Jag kände mig redo för den typen av hockey, även om jag inte visste så mycket om själva spelet och ville prova på det. Det gick ganska snabbt att göra klart med Hästen och även om det inte är lika viktigt numera var det ändå skönt att inte ha alltför till Örebro och Karlstad, ställena som man varit på. Det gick lite trögt i början av säsongen och det tog nästan femton matcher att komma in i det och förstå hur man skulle spela. Men efter jul rullade det på riktigt bra och jag spelade min bästa hockey, tycker jag.”

Ja, det blev totalt tre säsonger i Vita Hästen där du gjorde 21 (13+6) och 19 (13+6) mål de första åren och även noterades för flest powerplaymål av alla under din första säsong. Men förra säsongen blev tuffare. Du kom bara till spel i 14 matcher och noterades för totalt 9 (3+6) poäng.

”Det nog tydligare på seniornivå att om laget går bra brukar man även själv gå bra. Vi gick ju inte särskilt bra någon av de här tre säsongerna. Det var väl det första som var bäst och då gick vi inte ens till slutspel. Men jag kände att de två första säsongerna gick ganska bra på det personliga planet förutom inledningen av den första och en tuff start på andra säsongen på grund av skada. Sedan tror jag att jag är lite utav en slowstarter, det tar ett tag för mig att komma in i saker och hur jag ska spela. Jag vet inte varför, det bara är så.”

”Förra året var jag skadad och med tanke på att laget dessutom hade det tufft kan man nog sammanfatta det som en riktig skitsäsong. Det var så jobbigt att sitta där på läktaren och se laget torska, torska, knipa någon poäng och sedan torska och torska igen. Det var en stor lättnad när laget lyckades klara sig kvar och att jag själv hade kommit igång med att spela och kände att jag håller och kan spela på en bra nivå.”

Hur kom det sig att det blev BIK inför den här säsongen?

”Det var Thomas som initierade kontakten. I och med att vi känner varandra sedan innan vet vi båda vad den andre går för. Jag har ju mött BIK med Hästen och vet att laget oftast har starka säsonger, förutom den där plumpsäsongen. Jag har också bra kontakt med (Victor) Ejdsell, som ju har spelat här, och han sa att ’spelar du bra, ja, då spelar du.’. Det gillar jag också. Jag litar mycket på Victor, han är en sund person.”

”Sedan har jag även pratat med ’Gurra’ Franzén och ’Foppa’. Jag kände att det finns goda förutsättningar för att det ska bli något bra här. Jag har stått lite stilla i Hästen och vill vidare och utvecklas lite mer. Jag behöver kanske lite andra ögon på mig och lite nya krav för att göra det.”

Vad har du för förväntningar inför den här säsongen?

”Höga! Vi ska gå till slutspel, framför allt, och väl där kan allt hända. Man måste ha lite tur med studsarna och sånt. På det personliga planet vill jag spela en hel säsong utan skador och just nu känns det bra. När jag är skadefri har jag höga förväntningar på mig själv, då går jag sällan nöjd från en match även om jag spelat bra. Det är både bra och dåligt…”

Finns det inte en risk att man plågar sig själv i onödan och börjar tänka för mycket, inte minst om laget genomgår en tuffare period?

”Jo, så är det nog. Men jag vill upp mer, jag har svårt att vara nöjd med mig själv. Jag jobbar med den biten, att försöka se att även jag inte kan hitta något bra så kan jag ändå ha gjort en stabil match. Sedan påverkas förstås helhetsbilden av om laget vunnit eller förlorat.”

Vi avslutar, som alltid, med några gemensamma frågor: Beskriv dig själv som spelare!

”En annorlunda, irrationell offensiv spelare. Jag föredrar udda men kreativa lösningar.”

Din största styrka?

”Det skulle jag nog säga är att läsa spelet.”

Något specifikt som du vill bli bättre på?

”Min skridskoåkning.”

Ditt personliga mål för säsongen?

”Att ha känslan efter säsongen att vi har vi har spelat bra och att jag kan vara nöjd med mig själv. Om det sedan resulterar i tre poäng eller i sjuttio poäng är egentligen inte intressant. Sånt kan gå lite upp och ned. En bra känsla är viktigare för mig.”

Berätta något om dig som få vet!

”Oj, jäklar. Den var jag inte beredd på, haha… Jag är en riktig djurvän. Hundar är det bästa jag vet. Tyvärr gick familjens hund bort nu i somras. Jag hade funderat på att skaffa en egen innan men dels var det jobbigt när vår hund dog och dels ska man ju ha ordentligt med tid för den också.”

Har du någon favoritras?

”Vi har haft en blandning mellan Golden och Labrador, en omplaceringshund. Sedan har jag kollat lite på en Tollare. Men jag gillar Bordercollies. Det är mycket jobb med dem men jag tycker att de är så härliga. Jag är inte så mycket för små hundar, jag vill ha något lite mer rejält.”

Har du någon okänd talang?

”Hm, det vette fan. Alltså, jag är ju väldigt duktig på att somna, det är en talang i sig. Brorsan och jag är likadana.”

Något som du drar dig för att…

”…att stå i centrum och ha alla ögon på mig. Det stör mig inte ute på isen men vid sidan om gilla jag det inte. Men jag höll tal på syrrans bröllop i somras och det kändes ändå ganska bra efteråt. Det var värre precis innan, när jag skulle ta ton och klinga i glaset. Det var jobbigt, men det är det nog för de flesta.”

Om du inte hade spelat hockey…

”Då hade jag antagligen spelat fotboll.”

När du vill koppla av från hockeyn och tänka på något helt annat..?

”Då kollar jag på fotboll och serier. Jag gillar att vara för mig själv – jag är ganska introvert.”

Vi har redan klarat av dina bästa hockeyminnen och går vidare till hockeydataspelet NHL18 och framåt där Hockeyallsvenskan finns med som liga. Vilken spelare skulle du spela som och varför?

”Jag spelade mycket NHL tidigare men inte under de senaste åren. Men jag skulle nog inte välja mig själv, jag är säkert jäkligt långsam på isen, haha. Jag har ingen aning för jag har inte sett mitt kort. Antingen ska man ta någon lirare eller kanske någon riktig köttare som kan köra över allt som finns… Det får nog bli ’Daggen’, det hade varit skitkul.”

Paradisstrand eller storstad?

”Storstad.”

Mål eller assist?

”Får man säga att det inte spelar någon roll? I så fall väljer jag det, för det spelar absolut ingen roll för mig.”

Om du ska impa på någon – flossa eller flexa?

”Flossar, haha. Det är lite sådan jag är, lite muppig. Ska jag dansa så flossar jag nog helst.”

Restaurang eller hemlagat?

”Hemlagat. Jag lagar gärna själv. Vad? Det finns så mycket gott att välja mellan. Men det är samma där, jag är sällan nöjd. Fast tryffelpastan jag brukar ögra har blivit ganska lyckad.”

Sista frågan: Det är skarpt läge - lägger du helst den avgörande straffen eller täcker ett avgörande skott?

”Straff!”

Nästa hemmamatch går alltså av stapeln på fredag, 23/8 19.00. Vita Hästen står för motståndet och biljett kan du köpa här!