24-årige centerforwarden Juliuz Persson är en kille med härlig självdistans och som alltid har nära till skratt. Kanske har det hjälpt honom att ta sig igenom den tuffa rehabilitering som han tvingades till efter ryggskadan han ådrog sig i februari. Nu är han tillbaka, frisk och redo för en ny säsong i BIK-tröjan – och med humorn intakt.

Hallå där, Juliuz Persson: Du har, precis som många andra i laget BIK som moderklubb. Hur kom det sig att det blev hockey från första början?

”Farsan spelade i A-laget så jag var med här i hallen när han tränade och sånt. Fast när jag var riktigt liten ville jag inte gå på matcherna eftersom jag var livrädd för periodsignalen, haha. Som tur var blev det lite bättre när jag blev lite större. Och så kom den där dagen när jag såg Henrik Zetterberg, som då fortfarande spelade i Timrå. Han var så otroligt dominant under en match här i Nobelhallen och det är faktiskt så det kom sig att jag började stava Juliuz med z istället för s.”

Och så fick det bli. I hockeykretsar liksom på de flesta andra ställen stavas hans namn sedan den dagen med z. Det är bara i passet som det fortfarande står Julius.

”Ja, jag har alltid skrivit mitt namn med z efter den matchen. På den tiden sprang man ju mest omkring på läktarna och kollade inte så mycket på matchen, men just den här matchen när jag såg Zäta spela är ett av mina tidigaste och starkaste hockeyminnen från när jag var liten.”

Du tillbringade dina ungdomsår i BIK Karlskoga och hann spela en del med J18-laget, men tog steget över till Färjestad när det blev dags för hockeygymnasiet. Hur resonerade du då och hur känner du inför det beslutet idag?

”Det var tufft men ändå ett av de bättre beslut jag tagit under mitt liv. Man kommer ifrån hemmet, får lära sig att klara sig själv och det är klart att det kan vara jobbigt när man inte fått spela och kommer hem och ingen finns där. Men som tur är finns telefonen så man kan ringa hem och dessutom tror jag att det är nyttigt eftersom man utvecklas som person. För mig var det så i alla fall.”

”Sedan blev det ju lite speciellt att möta BIK i och med den hatkärlek som finns mellan klubbarna. Det var heta derbyn, kan man säga. Det var definitivt INTE roligt att åka hit och spela J18-derby en torsdag”, säger han och skakar skrattande på huvudet åt minnet.

Du hann med att SHL-debutera under åren i FBK. Berätta!

”Japp, det blev två byten. Det var mot Leksand, fullsatt och jag var riktigt nervös innan”, minns han och skrattar. ”Jag hann bli ganska kall där i båset innan det blev min tur. Men jag är i alla fall hundraprocentig i SHL för vi vann matchen, haha!”

Hur gick tankarna när du valde att komma hem till BIK?

”Det är så coolt att få spela här, man har ju ändå sprungit på de flesta matcherna här genom åren. Det var häftigt att dra på sig BIK-tröjan igen. Även om jag inte kunde gå på så många matcher under åren i Färjestad eftersom jag spelade själv så mycket följde jag BIK genom matcherna på tv och swehockey.”

Alla som har spelat i klubben pratar om den här speciella BIK-känslan. Hur ser den ut för dig?

”Det är väldigt lätt att komma in i gruppen här. Jag hade ju varit i Färjestad i några år när jag studsade in här, eller vad man nu ska kalla det, men det har bara flutit på. Det är svårt att säga exakt vad det beror på men då var det killar som Tellan och Wessner som bar upp laget och nu har Daggen, Calle och Högga tagit vid. De tar hand om grabbarna på ett bra sätt, pushar på och trycker på det som är viktigt hela tiden. Det finns alltid fanbärare i laget.”

Vad tror du kommer att krävas av BIK för att hänga med i toppen i år och för att kunna vara med och slåss om och kanske även ta en plats i SHL?

”Tittar man på Timrå som gjorde den här resan i fjol så, visst, de hade (Jonathan) Dahlén som spetsspelare. Men de hade framför allt ett fantastiskt bra lagkollektiv som gjorde det väldigt svårt att skapa målchanser mot dem, de tog nästan aldrig några utvisningar och de krigade för varandra i 60 minuter hela tiden. En viktig del i att nå en sådan nivå tror jag är att få ihop laget, att alla verkligen tror på spelidén man har och man följer den hela vägen ut. Det är den balansen som jag tror krävs.”

Juliuz, eller Julle som han oftast går under internt inom laget, har själv nyss inlett sin femte säsong i BIK.

”Ja, jag var ju bara med halva första säsongen eftersom jag var utlånad till Kumla fram till jul. Men det har varit fyra bra säsonger på det stora hela. Lärorika framför allt, där jag tycker att jag har tagit något kliv varje år. Förra året började det bli lite bättre poängmässigt. Åren innan spelade jag ju mycket i boxplay men förra säsongen blev det mer powerplay. Men då gick jag ju sönder…”

Ja, förra säsongen blev inte bara tuff för laget. Även Juliuz personligen fick en tung och tuff avslutning på säsongen när han drabbades av en ryggskada.

”Det var andra gången jag fick samma skada”, berättar han. ”Jag fick den för första gången för några år sedan när jag och (Emil) Kruse satt och körde benböj på gymmet. På vägen upp i böjen smällde det plötsligt bara till i ryggen och jag föll ihop på golvet. Jag blev väldigt rädd först, jag kunde knappt känna mina egna ben och kände mig som paralyserad. Sedan kom den där hemska smärtan, det gjorde så jäkla ont. Men den gången hände det under försäsongen, i maj-juni någon gång, så jag kunde använda sommaren till rehab.”

”Under förra säsongen hände det under matchvärmning inför en match borta mot Pantern i februari. Jag fick en passning ungefär vid blålinjen när jag kände hur det small till igen. Jag kom ihåg känslan och förstod ganska snart vad som hade hänt. Då var man inte särskilt kaxig…”

Skadan går att operera men det finns lite olika åsikter vilken metod som är bäst. Hur gick tankarna kring operation kontra rehabträning?

”Ja, det går att operera men problemet är att skadan, efter något år eller så, kan komma tillbaka så man blir sämre igen. Jag fick verkligen mycket hjälp i min rehab av min PT och Håkan här i BIK. Vi valde den vägen och det känns väldigt bra nu.

Vägen tillbaka från en sådan skada är lång och jag kan tänka mig att den är tuff både fysiskt och mentalt!

”Ja, det har blivit många timmar. Det kändes lite konstigt och ovant att man måste ha sådant tålamod och vara försiktig. Ibland fick man inte ens köra sig svettig i gymmet, speciellt i början när man måste jobba upp de där små musklerna runtomkring och få upp rörligheten. Första veckan orkar man kanske köra ett set per övning, några reps bara, fastän det är jättelätta övningar. Sedan måste man åka hem och vila, för man orkar verkligen inte mer än så.”

Är det inte lätt att bli frustrerad i den fasen? Hur höll du motivationen uppe?

”Ja, det var väldigt jobbigt”, erkänner han. ”Det var många jobbiga perioder under rehabtiden, men det finns inte så mycket annat man kan göra. Man känner sig väldigt handikappad och visst blir man frustrerad när man vill köra mer och jobba på som vanligt. Men alternativet, att lägga av, var aldrig aktuellt. Jag tror att jag hade viss hjälp av att det var andra gången, jag har kommit tillbaka från skadan tidigare, visste att det går och vad som krävs.”

”Sedan har jag inte känt någon press ifrån BIK. Staffan och de andra har inte legat på mig utan har istället pratat om att jag ska ta det lugnt och inte stressa. Vi har en lång säsong framför oss. Då var det desto jobbigare att missa de där viktiga matcherna i slutet av förra säsongen. Jag vill aldrig mer mer vara tvungen att sitta på läktaren i ett sånt skede! Jag mådde verkligen illa, speciellt som vi behövde varenda poäng vi kunde få i det läge vi var i då. Sista matchen, borta mot Västervik, var det min födelsedag och jag satt hemma i soffan, väldigt nervös och orkade inte fira. Men sedan blev det ju lite firande efter matchen, förstås.”

Hur känns det nu i ryggen?

”Nu känns det bra, jag är fullt frisk. Sedan får man givetvis vara smart och köra övningar som inte frestar på i onödan. Men jag kan köra i princip allt i gymmet och som vanligt på isen. Visst kändes det lite konstigt i början ute på isen, men den känslan är borta nu.”

Under årets försäsong hann Juliuz spela två av träningsmatcherna, mot Södertälje och Mariestad, och noterades för en assist.

”Det var så jäkla skönt att få kliva ut på isen igen efter all rehab! Sedan är det alltid bra att få några träningsmatcher i kroppen innan säsongen, spel fem mot fem på träning blir aldrig riktigt samma sak. Assisten? Ja, det var väl tur att jag fick en ’andraass’ i matchen mot Södertälje annars hade jag väl fått dra på mig en utvisning i slutet för att komma med i matchprotokollet”, skojar han.

Med tanke på den ganska speciella säsongsuppladdning du har haft, hur ser ditt personliga mål för säsongen ut?

”Jag har faktiskt inte hunnit tänka så mycket på det. Jag har jobbat mot mindre mål hela tiden, som att bli fullt frisk och sedan att komma tillbaka och där är jag ju nu. Nästa mål får bli att ta en bra plats i laget och hjälpa laget så mycket det går, försöka producera bra åt båda hållen och bidra med kreativitet, smartness och med att våga.”

Till sist har vi några frågor som vi ställer till alla våra profiler. Den som inte känner dig bör veta att…

”Att jag är färgblind.”

Om du inte hade spelat hockey…

”Oj… Den är svår. Fotbollsproffs, kanske?” (Han börjar gapskratta) ”Nä, proffs på fotboll var nog långtifrån aktuellt. Men, när jag var liten ville jag bli djurskötare. Vi kör på det!”

Jaså!? Har du några djur?

”Nej, jag har haft två katter men det visade sig att jag är lite halvallergisk så det funkade inte så bra.”

Då var det kanske lika bra att du blev hockeyspelare istället?

”Haha, precis.”

När du vill koppla av från hockeyn och tänka på något helt annat…

”Jag gillar att gå ut och ta en kaffe med polarna och så spelar jag Football Manager.”

Bästa minnet från hockeyn så här långt?

”När vi slog ut AIK för två år sedan, tror jag att det var. Sedan var det häftigt när jag spelade J20 i Färjestad och vi gick till SM-final.” (Fotnot: Vi pratar här säsongen 13/14. Thomas Fröberg tränade då FBK:s J20-lag och laget besegrades i finalen av HV71, med bland andra Gustaf Franzén i laget)

I hockeydataspelet NHL18 och framåt finns allsvenskan med som liga. Vilken spelare skulle du spela som och varför?

”Jag spelar inte NHL, utan främst spel på datorn. Men om jag skulle spela och skulle välja en spelare skulle jag nog ta Viktor Lang. Jag spelar inte så mycket och då är det bättre att kunna hålla sig längst bak, vara stor och kunna tacklas, haha.”

Paradisstrand eller storstad?

”Storstad”

Mål eller assist?

”Assist”

Om du ska impa på någon – flossa eller flexa?

”Jag ska alltså välja mellan flossa eller flexa för att impa på någon?” (Det skrattas rått men hjärtligt sedan en av lagets materialare klivit rakt in i vår konversation lagom för att höra frågan.) ”Jag får väl säga flossa då, haha, jag måste bara lära mig det först. Fast vissa kvällar kan jag det nog, haha.”

Restaurang eller hemlagat?

”Restaurang”

Skarpt läge: Lägger du helst den avgörande straffen eller täcker ett avgörande skott?

”Båda är väldigt viktiga men jag skulle nog vilja sätta straffen!”